en sång för vår elite

nu är det slut. sista kårölen är druken, jag har hört dricksklockan klämta för sista gången, jag har dansat på kårens dansgolv en sista gång, jag har jublat över det sista bandet, jag har trängts, köat till toaletten, stått utanför entren och tittat på den ljusa natten, druckit det sista glaset vatten, umgåtts med de sista vännerna som blir nära bara på fyllan.. jag har festat färdigt som student. jag har sagt hej då till kåren. jag har stängt boken efter ett avslutat kapitel.. och fy fan va sorgligt det är!

30 maj. två dagar kvar till dess att juni knackar på. sex dagar till dess att vi säger tack och adjö till institutionen för musik och medier, skolan, kåren och allt vad det innebär. ikväll ska det bartömmas och det blir min sista, i praktiken, kårpub på min älskade pitekår. det är vemodigt men bannemej va roligt det ska bli! strax ska jag knalla över till fanny och förbereda kvällens grillning och jag har röda läppar kvällen till ära.

kom precis in efter en och en halv timme ute med fanny och sally. vi vandrade sakta runt ankars och njöt av solen och det faktum att alla stundenter börjar komma ut ur sina tentaperiods-iden och göra det bästa av den lilla tid som är kvar. trots att den varma delen av våren har tagit alldeles för lång tid att visa sig är den inte mindre fin när den väl dyker upp. mellan åttiotrean och åttiofemman spelade radiofolk fotboll, utanför kvarters satt ett gäng i solen med flaskor i händerna. basketplanen var bemannad och på loftgångarna gick studenter med klirrande påsar. när jag och fanny satt i parken och hade sally springande på replängds avstånd förkunnade jag det faktum att om bara nio dagar är ankarssagan slut. innan hade jag inte ens vågat tänka i termen antal dagar. det framkallade ett litet stick i hjärtat och en konstig känsla i magen. idag blev fanny och jag så gott som klara med det sista skolarbetet vi har kvar, om man vågar bortse från eventuella kompletteringar. på torsdag nästa vecka går vi i mål för det vi kom hit till piteå för att göra. då är det ros, tack och tal, champange, badhusparken och kalles. nu på torsdag kan vi medverka på sista cafekvällen. på fredag går vi på sista kårpuben. om inte ens två veckor kommer ankars vara mer eller mindre tömt på folk för sommaren och om en månad är mina trettionio kvadrat på 77a ett minne blott. i alla fall kommer de aldrig mer inhysa mig. trots att jag längtar efter avslut, målgång och nya upplevelser kommer ankars, musikhögskolan och pitetiden alltid ligga som ett varmt minne i hjärtat. nu gäller det bara att göra det bästa av den tiden som är kvar. de sista nio dagarna.

mardrömsdag kan man tänka. gick till skolan klockan nio i morse och kom hem för en halvtimme sen. med undandag för en timmes lunch har jag och fanny suttit i pandan och knåpat med examensarbetet hela tiden. just nu är mitt huvud koko av den torra, varma luften som bildas när tjugofem datorer står och surrar i samma rum dagarna i ända. helst skulle jag vilja knata ut och sätta mig vid basketplanen en stund för att få in lite frisk luft i systemet och låta sally springa av sig energi, men jag har inget sällskap och har ingen lust att rasta katt ensam.
klockan fem hade vi redigerat färdigt, korrat texter och petat i layout, förstorat bilder och förminskat rubriker, ändrat ord och fixat stavfel. allt var färdigt och vi skulle trolla quark-dokumenten till pdf:er då händer det där som inte får hända. quark bestämde sig för att sluta fungera. med tidigare incidenter i huvudet kan man tänka att quark xpress har blivit vår minst pålitliga kompis. kanske är det bra att allt färre tidningar använder sig av just det redigeringsprogrammet nuförtiden.
jag och fanny försökte diverse upplivningsförsök men insåg sakta men säkert att vi än en gång var besegrade av det som kallas teknikens under. hela eftermiddagens arbete var borta! vi blev uppgivna, bestörta, ville gråta okontrollerat, kände hopplöshet och blev heligt förbannade. i den ordningen. sen tog vi den där välbekanta tjuren vid hornen började om. sällan skådad effektivitet rådde vid våra båda skärmar och vi klarade av hela återupplivningsprocessen mindre smärtsamt än jag trodde men det tog tid och krafter. som kronan på katastrofverket ville inte skrivaren ge några utskrifter utan klagade på att utrymme saknades. jag ville bara krevera. fanny författade ett mail till seppo, vi fixade vår rapport och lämnade resterande fix till imorgon.
och allvarligt, utan fanny vid min sida, björn gustavsson på youtube och sara med omtänksamheten och picknickpåsen hade jag inte klarat av dagen. TACK!

jag vet att jag är helt oresonlig och har en sjuklig relation till mitt hår. jag vet även att jag överreagerar och betraktas som löjlig av så gott som alla. inklusive mig själv. men det hjälper inte.. jag har precis stått framför spegeln en lång stund och betraktat frisyren som flyttade till mitt huvud i torsdags. jag vet att den är skitsnygg. och färgen är helt gudomlig. men den är inte jag. jag känner mig naken när jag inte har nåt hår kvar i nacken och jag känner mig oskyddad och överexponerad när jag inte har mer än centimeterkort lugg i pannan att gömma mig bakom. det känns som att jag tappat en del av mitt självförtroende. jag har alltid jobbat under devisen det växer ut och tänkt så varje gång jag satt mig i frisörstolen, men tanken på att det kommer ta över ett år innan jag har en vettig lugg igen är ytterst obekväm. jag känner mig som världens töntigaste när jag vill grina över något så trivalt om stråna på mitt huvud, speciellt när jag vet mycket väl att jag satt mig i situationen själv. jag tittar på frisyr-bilder och riktigt längtar efter att det ska bli tid för nästa frisörbesök. jag fantiserar om extensions och robyn-blonda blekningar och hoppas, hoppas att jag ska känna mig någorlunda okej med håret tills dess.

solen är här, plugget är under kontroll, katten är tillbaka, håret börjar passera invänjningsstadiet och idag intogs middagen på årets första uteservering. imorgon är det riks-smask, på fredag är det bartömning om den femte är det examen. det går undan nu, men jag trivs!

två timmar i stolen och nu är jag omgjord. no more black hair och jag måste erkänna att det kändes lite jobbigt att släppa tryggheten i det svarta håret. egentligen hade jag hoppats på att bli blond, blond, blond men insåg att det skulle vara en dröm allt för svår att uppnå. jag må vara underlig, men jag kan kanske vara en av de få som känner sig onaturlig i ett hår som ser naturligt ut. min färg är för första gången på jag vet inte hur länge icke artificiell och jag känner mig inte.. riktigt som mig själv. för ett år sen blev mitt hår stört ceriserosa, idag är det brunguldigt. för ett år sen kände jag mig mer som anna. jag vet ju att det krävs lite tid att vänja mig. vissa skulle behöva vänja sig vid rosa hår, jag gör tvärtom, haha. men förutom det faktum att lite för mycket utav min nacke rök (den spontana viljan säger att jag ska ringa och boka tid för lite extrahår, tål att tänkas på) är jag nöjd, jannice kan som vanligt sin sak.

det bor en basist i mitt hus. den senaste veckan har denne basist känt att det varit nödvändigt att öva sina färdigheter efter midnatt. ikväll har har vänt och vridit mig i över en och en halv timme ackompanjerad av dåva basgångar som sätter sig som ett irriterande vibrato i väggarna. JAG BEHÖVER SOVA!

jag är just nu på riktigt dåligt humör och följande inlägg kommer antagligen bara bestå av gnäll så om ni inte är sugna på att få en släng anna-whine såhär på kvällskvisten kan ni sluta läsa ungefär nu.
jag har hela dagen kämpat med artiklar som ska vara klara när jag går till skolan klockan nio imorgonbitti. jag har bitit mig i tungan för att inte skrika svordommar som skulle höras till grannarna i andra trapphuset för att texterna har känts så omöjliga att pussla ihop. jag har förbannat mig själv över att jag inte fattar att man inte bör radera och förutsätta att det blir bättre om man börjar om, man borde alltid spara gamla versioner som back up. jag har slagit ner mig själv totalt och övertygat mig att jag inte kan skriva. alls. jag vill just nu slänga mina texter åt helvete och jag inser att jag bara gör det jobbigare för mig själv att skriva om och skriva om för man slösar onödigt mycket energi och det blir sällan bättre på femtioelfte försöket. blaj!
jag kan inte heller hitta mitt usb-minne och det är så förbannat typiskt mig att slarva bort en såndär sak som faktiskt kan underlätta livet litegrann. eftersom jag har suttit i köket med laptopen hela dagen finns alla texter på en dator som saknar uppkoppling. och bara för att jag har slarvat bort minnet så går det ju sjääälvklart inte att ansluta till det trådlösa nätverk som jag brukar snylta på. alltså, mina texter är fängslade och jag måste ha med dem till skolan imorgon för att påbörja redigeringen. jag kan inte koppla nätverkssladden från min stationära för den paaassar inte i laptopen. och inte kan jag ta med mig datorn till skolan heller för jag ska kuska till luleå för frippa-fix på eftermiddagen.
dessutom är jag hungrig som attan men har ingen mat som är lämpad för kvällsmål hemma, ännu värre är att jag inte har någon frukost. alls.
och just nu har jag en konstig ful brunorange hårfärg pågrund av en avfärgning som så luktade illa att jag fick obotlig huvudvärk och blev nära illamående. koncentrationen dog som en följd av detta och det blev omöjligt att ens tvinga fram ett enda ord till i min kvarvarande text.
så, jag har ett värkande huvud, en ful hårfärg, en ofärdig text, ett bortslarvat usb-minne och tre färdiga texter som är inlåsta på en dator, jag är hungrig men saknar mat och borde sova nu för att inte det dåliga humöret ska följa med mig till morgondagen också.

min hjärna är förstoppad. jag försöker skriva artiklar som måste bli färdiga snarast möjligt och det spelar ingen roll hur jag försöker, orden stannar någonstans mellan hjärnan och fingertopparna. de kommer inte hela vägen fram. det är frustrerande och jag vill gömma mig, skrika och gråta hysteriskt. jag och fanny kom fram till att man inte får uttala ordet omotivation, då blir det bara svårare. men när omotivationen, och oförmågan, känns i hela kroppen är det svårt att värja sig. jag har alltid varit en sån som har svårt att ta tag i saker, som behöver lite extra tid för att få tummen ur. men när stressen har börjat flåsa mig i nacken har jag alltid kunnat få jobbet gjort, om än med lite gnäll och tandagnissel. nu känner jag bara en stark motvilja och desperation över att jag inte verkar få ut nåt vettigt av den där riktigt bra resan jag var påför nån vecka sen..
men, kanske är det viktigt att bryta ihop lite och känna hopplösheten en stund för att förstå att de riktigt bra sakerna inte kommer till en utan att man får kämpa?

jag vaknade precis lagom tidigt och har sen dess ätit en bra-frukost, diskat, moppat golvet i köket, tagit fram kyckling ur frysen och förberett för middag, rengjort kylen, spisen och köksbänken. jag har rensat alla pinaler som låg utspridda över golvet i sov/vardagsrummet och jag har till och med bäddat! husmorspoäng så det sjunger om det denna söndagsförmiddag. nu fattas bara att jag hittar nog mycket engagemang till att skriva lite på mina artiklar som måste vara klara på torsdag så skulle mitt samvete vara helt vitt. men istället för att ta tag i det på en gång funderar jag på några rundor med stefans kluriga rutlek och slötitt på tv, hej!

jag lyssnar på lastfm och blir återigen påmind om vilken otroligt jävla fantastiskt bra låt how to save a life med the fray är. rösten, pianot, texten! jag blir gåshudig över hela kroppen och det blir lite sådär vått i ögonen, som att viljan att gråta vill framkalla ett hav av tårar utan att egentligen ha en riktig anledning. jag är bannemej för blödig för mitt eget bästa.



step one you say, "we need to talk"
he walks, you say, "sit down, it's just a talk"
he smiles politely back at you
you stare politely right on through
some sort of window to your right
as he goes left and you stay right
between the lines of fear and blame
you begin to wonder why you came

where did i go wrong? i lost a friend
somewhere along in the bitterness
and i would have stayed up with you all night
had i known how to save a life

let him know that you know best
'cause after all you do know best
try to slip past his defense
without granting innocence
lay down a list of what is wrong
the things you've told him all along
pray to god he hears you
and i pray to god he hears you and

where did i go wrong? i lost a friend
somewhere along in the bitterness
and i would have stayed up with you all night
had I known how to save a life

as he begins to raise his voice
you lower yours and grant him one last choice
"drive until you lose the road
or break with the ones you've followed"
he will do one of two things
he will admit to everything
or he'll say he's just not the same
and you'll begin to wonder why you came

where did i go wrong? i lost a friend
somewhere along in the bitterness
and i would have stayed up with you all night
had i known how to save a life.

where did i go wrong? i lost a friend
somewhere along in the bitterness
and i would have stayed up with you all night
had i known how to save a life
how to save a life
how to save a life

ålderdomshemmet kvarters alltså, vilken upplevelse. det var längesen jag skrattade så mycket och så hysteriskt åt hur folk såg ut. det var så festligt att se alla studentvänner i halvdementa åldrade förpackningar. även jag och mitt crew fick stylade rynkor och skaffade oss gubb- och tantnamn kvällen till ära. jag gestaltade pedro, en difus man från nåt sydeuropeiskt land med ett förflutet inom nån slags olaglig verksamhet, läs: maffia. jävligt butter (butterheten jobbade jag hårt på på alla bilder) och en aning gubbsjuk, mycket festligt var det. det var en störd kväll, ladyboys i åldrad tappning med jättetuttar, jonas som sprang runt och skrek "kaaaaffeeee" så fort han fick chansen, gapskratt över att inte se vem som var vem, spontan förvandling av eugene till leopardälskande pantertant, tottes fantastiska sköra tantalterego, helenas frisyr.. jag kan fortsätta hela kvällen. det var klockrent, alltihop!
dessutom fixade mina fina vänner en menscravingsvänlig chokladig födelsedagstårta och gav mig en alldeles jättefin och önskad present.

men tillsist, det ni alla har väntat på. ta ett djupt andetag och skyll inte på mig om ni får ont i ögonen. beskåda pedro och bettan.

om fyrtiofem minuter ska jag befinna mig hos sara för att påbörja pensionärskvällen. jag ska sakta förvandlas till ett alterego ungefär femtio år äldre än mig själv, med stiliga rynkor, smal mustasch, välkammat hår och halvsliskig personlighet. en sydeuropeisk åldrad man med ett namn som klingar typ, fernando. hade jag tänkt mig. om jag ska vara helt ärlig är jag inte jättepepp på kvällen. och när jag sitter här i fernandos kostymbyxor är jag lite bitter över att min kroppsbyggnad inte mer liknar en benig gammal gubbes. det är inga mensvärksbyxor direkt, phu.
jag ska jobba lite på peppet och packa ihop min resterande outfit och hoppas på att det bjuds på likörchoklad och finska pinnar hos sara. hej!

stockholm, välkomna mig till hösten!
fick precis ett samtal från min bästa emma och om inget skiter sig på vägen har jag en egen lägenhet i storstaden från och med september. yeay!
först tentan och nu det här, veckan verkar bara bli bara bättre och bättre..

update: lägenheten är min om jag vill ha den! och hyran är löjligt låg.

det känns som att jag fortfarande inte riktigt har landat efter vilda östern trots att jag tvingar mig själv att pinna vidare på krav och måste-listan. man kan tänka att det behövdes semester efter semestern. om man nu ska kalla östvisiten för semester. men någon sådan finns det inte tid för och jag måste fokusera på att få allt det där jag måste göra gjort samtidigt som jag tar vara på varje minut av återstoden av mitt piteliv nu när det bara är sisådär tre veckor kvar av det.
idag har jag och fanny skrivit tidsplan och åter konstaterat att det känns som att vi har läget under kontroll trots att det finns så otroligt mycket att göra på kort tid att vi egentligen borde sitta i ett hörn och sakta vagga av stresskador. istället för att ta vara på all liten stund vi hade och ägna den åt artikel- och rapportskrivande knallade vi ner till kupan och letade efter gubb- och tantkläder inför fredagens ålderdomsfest. jag satsar hårt på att vara åldrande maffiaboss i kostym och egenknuten fluga. efter kupan traskade vi vidare till stan för att hämta ut smask-biljetter till ett helt sällskap. det blev en kaffe på nodo när vi ville ha uppehåll i promenaden och nu sitter jag här och funderar på vad jag kan tänkas äta till middag.
när min kurrande mage är mättad planerar jag att ta tag i en av de artiklar jag ska ha skrivit klart om en vecka. det där med att börja i tid har aldrig varit min grej men jag ska bannemej ge det ett ärligt försök idag. som fanny sa; det skulle vara så mycket skönare att vakna imorgonbitti om man påbörjat något redan ikväll.
resten av tiden ska jag försöka fundera på varför inte alla tänker som mig när det kommer till att ta vara på den tid man har och varför jag påverkas av nåt som jag ju faktiskt inte har nåt problem med.

och förresten.. JAG KLARADE TENTAN! :D

jag har haft en helt obeskrivlig vecka i öst. de få förväntningar jag vågade ha innan har exploderat till något mycket bättre. det har verkligen varit en resa som inte går att jämföra med något annat, jag har aldrig varit med om något liknande. det känns sådär varmt i magen när jag tänker tillbaka även om irritationsbägaren varit väldigt full vid flertalet tillfällen. jag har inlett en förälskelse med öst och kommer definitivt vilja åka dit igen. mer intryck har jag inte hunnit smälta. under veckan har vi alla mer eller mindre nynnat på låten nedan. zaphorizhia blev staden som fastnade i mitt hjärta mest och andrey som rappar var en markoolio-liknande clownfigur som gav resan ett gäng extra skratt.

såhär kul var det att fira valborg på ankars igår. mer genomgående redogörelse kommer senare, nu ska jag ut i solen, hej!