en sång för vår elite

det blev en mycket trevlig dag med rasmus. vi hade alot of catching up to do. som man så fint brukar säga. när jag kom hem vid halvfyra-tiden var jag trött och huvudvärken satt som en tung hjälm runt mitt huvud. jag kände att en kväll i soffan med ensamheten skulle vara det bästa valet och avböjde glöggen med hela tjocka, för mig okända, släkten i mörby. blev inbjuden till sollentuna på dito tillställning (dock utan lika mycket släkt) men kände mig nödd att ställa in det också då jag precis avböjt mitt första erbjudande. nu har jag nyss druckit en stor mugg te och känt att det hade varit attans fint att sitta i den nya soffan i sollentuna och smutta på lite varm glögg. (inget ont mot mörbysoffan, jag tror bara att sällskapet i sollentuna passat bättre för mitt lätt slöa tillstånd) men istället sitter jag här och har missat första tjugo minuterna av wallander bara för att jag är dålig på att komma ihåg och passa tider.
jag har last fm:at mycket senaste dagarna och min sökväg har ofta fallit på lifehouse. det är bandet som har följt med mig längst utan att direkt stå i centrum nån gång. tack vare last fm hittade jag en singel jag inte hört förr. och den har rullat på repeat mer eller mindre hela dagen. den passar liksom på en grådaskig första advent då man kommit på att ensamheten inte riktigt var det man behövde just nu.

jag är lite för trött för vad som är brukligt när man har haft en ledig helg. men det gör ingenting för det innebär att jag har packat helgen full av sånt som jag inte kan göra när jag annars ständigt jobbar. igår kurerade jag mig i soffan tills klockan tickat närmare tre, då begav jag mig till stan och söder för att träffa stina. vi åt middag och drack kaffe och pratade om att ta saker som de kommer. sen drog vi vidare till tumba och stinas syster, där det mer eller mindre var pitereunion. det bjöds det på glögg, julmusik, öl och singstar tills klockan närmade sig halv två och vi fick springa till sista pendeln. hemma en timme senare och däckad yttterligare en timme närmre morgonen. snart ska jag bege mig in till stan för att träffa rasmus som jag inte hängt med på sisådär fyra år. vi ska promenera i gamla stan och fika och fånga upp allt det där vi missat sen sist. sen väntar glögg och julmys i det nyrenoverade köket i mörby. bra dag!

aldrig trodde jag att winnerbäck på en bioduk skulle kunna framkalla samma känslor som winnerbäck på en scen. sjävklart är det större att stå där och känna framför mannen, myten på scen, men premiären av solen i ögonen var fantastisk. att få se lite mer av han som har soundtrack:at så många delar av mitt liv än bara det han är och gör på scen var fint. värme i hjärtat. tårarna rann vid några tillfällen, vissa låtar kommer alltid få tårkanalerna att rinna över, men filmen gav även många leenden och skrattet bubblade vid mer än ett tillfälle. när filmen var slut och vi applåderat ikapp med eftertexterna höll ressigören tacktal och slängde ut tack till alla de som bidragit till filmen. när tacken riktades till lasses band och de kom uttravande förstod vi att även mannen fanns i huset. han fick stående ovationer och jag kände nånslags ömhet skölja över mig. han kommer nog alltid vara min hjälte och jag kommer nog alltid att längta efter en kram som den miss li fick.
efter filmen förflyttade vi oss till kellys för att dricka billig öl och äppelkaka-shots, snacka skit och låta kvällen försvinna. sammanfattning: bra kväll!

det här ska jag göra på fredag:



och just det, antagligen gråta ögonen ur mig också.

inatt sov jag med raggsockar, täcke och dubbla filtar. ikväll bävar jag för att gå och lägga mig för att det innebär att jag måste ta av mig kläderna jag har på mig, det kan i sin tur leda till köldskador. imorgon ska jag köpa en termometer för att ha riktiga bevis när jag ringer till stockholmshem och anklagar dem för bokstavlig utfrysning.

förresten, idag är det visst bara en månad kvar till julafton och det spelades julmusik i omklädningsrummet på gymmet.

min katt har bott hos mina föräldrar sen jag flyttade till storstaden. meningen var att vi skulle hitta ett nytt hem åt henne eftersom jag inte ville stänga in henne i en liten lägenhet utan möjlighet att gå ut. mina föräldrar skulle bara ha henne tillsvidare. men hon bor där än. och varje gång jag pratar med mamma berättar hon med kärlek i rösten om sallys senaste upptåg. och min pappa, han skickar mms på "divan" som han kallar henne. igår kom bilden ovan. behöver jag säga att jag saknar henne så jag blir tårögd, min knäppa lilla katt!

björn borg har en kampanj med en redan omtalad reklam. love for all kallar de den och nåt så sensationellt som ett bögbröllop är storyn. samtidigt som jag tycker att reklamen är sjukt fin kan jag bli lite avtänd av det faktum att det blir en så stor grej och räknas som så otroligt banbrytandet när nån "leker lite" med de invanda könsrollerna i komersiellt syfte. nåväl, nu var det inte det jag skulle adressera i inlägget, utan låten som spelas i reklamen. jag har hört den innan utan att veta vem som gör den men med den gnagande känslan av att rösten är så bekant att jag borde veta. och visst var det så, ane brun gör en fantastisk version av cyndi laupers true colors. jag är nästan hänförd.
(bortse från att jag bara hittade lökiga videor på youtube)



imorgon är det dags för jobbhelg igen. öppning lördag och söndag är aldrig en hit. och imorgon är det dessutom world childrens day. ett jättebra arrangemang i sig som jag är jätteglad över att få vara engagerad i (jag ska vara en av värdinnorna imorgon!), men det kommer innebära sjukligt mycket folk och mycket att göra. men, bara bita ihop och sparka, nästa gång jag är ledig är på fredag!

ikväll reflekterade jag över hur många nya människor som har klivit in i mitt liv sen jag lämnade norrland och bosatte mig i storstaden. jag har inte tänkt på det förut men nu förundras jag över hur många nya ansikten jag faktiskt mött, och hur uppfriskande det är att lära känna nya bekantskaper. jag har ett helt gäng på jobbet, som jag faktiskt tycker om, som nu till stor del utgör min vardag, jag har nätkontakter som har blivit till kött och blod och jag har vänners vänner som gått från ett bekant ansikte till någon man dricker öl med. missförstå mig rätt, mitt piteliv bjöd på alldeles fantastiskt umgänge och jag skulle inte byta ut det för något, men piteå är förbi och det där med att börja om på nytt gäller mer än att flytta och skaffa sig ett nytt jobb. och det ena utesluter ju inte det andra.

jag hade en stört rolig kväll igår! öl med stina, fanny och nya bekantskaper blev slick med dans och skratt. vid stängning var vi inte färdigfestade vilket resulterade i att hela gänget kuskade till abbeberg och min lya. vissa av oss drack lite vin, vissa somnade. musik och prat till småtimmarna och te som aldrig blev drucket slutade i att planerna på hemgång slopades och annas b&b slog upp portarna. imorse bakade jag scones till fyra nyvakna töser och sen var det soffhäng för hela slanten. massa halvt engagerat tv-tittande och diskussioner om allt från tilde de paulas eventuella storhet till hur cirklar sluts om och om igen tills klockan hade passerat sex och jag hade glömt bort både middag och tvätt av arbetskläder. men det gjorde ingenting. sjukt bra kväll, sjukt bra morgon, och sjukt bra sällskap.

för dryga tre år sedan brände malin en robyn-skiva till mig på fyllan. det var luleåkalas och vi hade precis ätit pizza och druckit dyrt vin på balkongen i hennes och kalles lägenhet högst upp i shoppinghuset. vi hade lyssnat på robyn och pratat om skivan som var relativt nyutkommen då. malin lovade att fixa en kopia åt mig vid tillfälle men helt plötsligt satt vi med vin i blodet och försökte få inställningarna på nero att stämma. det slutade med att jag fick en skiva i väskan. när jag i nyktert tillstånd spelade den upptäckte jag att malin hade lyckats med konststycket att få in be mine inte mindre än fem gånger på samma skiva. tre gånger med orginalversionen och två gånger med balladversionen. det var tur att jag tyckte om den låten.
nu, lång tid senare har det, som man säger, runnit mycket vatten under broarna men jag tycker fortfarande att balladversionen av be mine är väldigt fin. och nu nyss hittade jag en alldeles fantastisk version. måste bloggas!

 

annars då? ja, jag har precis druckit en öl i min ensamhet och till min förvåning känns det av i huvudet att jag inte förtärt så mycket alkohol på den sista tiden. eller, vad som är mycket är väl relativt, men om man tänker på hur det såg ut för ett år sedan då studentlivet bjöd på fest varje helt har alkoholen idag en väldigt liten roll i mitt liv.. ehm, djupt. verkligen. nåväl, ikväll väntar i alla fall mer öl. med stina och fanny. vi ska gå ut på slick. blir nog trevligt. stina har lovat mig en nåt i stil med sjukt kul kväll (minns inte exakt hur hon uttryckte sig, men andemeningen var den samma) ikväll liksom som kompensation eftersom jag på nåt sätt gav henne skulden för min popcorn-brand igår (jag har förövrigt både köpt batteri och monterat min brandvarnare idag).

jag brukar skryta om att jag har bra lokalsinne. jag brukar känna att jag har rätt bra koll på var jag kom ifrån och vart jag borde gå när det handlar om outforskad mark. igår gick jag vilse. jag kom från jobbet och kände mig sådär tung i huvudet som bara åtta timmars jobb kan orsaka. regnet vräkte ner utanför men ändå kände jag för att gå ut en sväng innan jag började laga middag. för att rensa huvudet, och för att det känns så mycket mysigare att ställa sig i en varm dusch när man är frusen in till benen. sagt och gjort. jag snörade på mig gympadojorna och slängde på mig träningsjackan som lillebror tog med sig från luleå och gav mig ut i mörkret och regnet. eftersom jag alltid brukar promma mot brommaplan och tänkte att variation förnöjer svängde jag av åt vänster i stället för höger vid vägskälet. jag beräknade ut en rutt i mitt huvud och tänkte att det borde ta sisådär tjugo minuter att ta sig runt. problemet var bara vägen inte gick riktigt som jag hade planerat. efter tjugo minuter kände jag inte alls igen mig och var inte alls nära min port. eftersom jag fortfarande trodde att jag hade ett hum om vart jag var fortsatte jag gå i den riktning jag trodde var rätt. och jag gick, och gick. tillslut kom en skylt som berättade att jag lämnade abrahamsberg och nu befann mig i stora mossen. stora mossen är en station ifrån mig och jag förstod att jag inte riktigt hade gått som jag trott. jag började fundera på vem jag skulle kunna ringa och be om vägbeskrivning från nån lämplig kartsajt men kom på mig själv att inte vilja erkänna mig vilse, så jag lät bli att svälja stoltheten och letade mig vidare själv. det tål att tilläggas att det regnade så det rann i ansiktet och klafsade i skorna. jag frös. och hade ingen aning om vart jag var. jag tänkte att min bästa chans var att hitta till stora mossens tunnelbanestation och sen bara hålla mig nära spåret men jag började ändå lägga märke till vad jag passerade ifall jag skulle behöva gå tillbaka samma väg. när min promenad hade gått från tänkta tjugo minuter till en timme hittade jag tunnelbanestationen. lycka! när ytterligare tjugo minuter hade passerat såg jag min tunnelbanestation. när jag kom in genom dörren kunde jag vrida ur min mössa och min jacka hade gått från ljust beige till mörk grå. jag frös och mina tår var vita av vatten och kyla. men jag var ändå löjligt stolt över att jag hittat hem och berömde mig själv med spenatpaj och ica-godis.

på jobbet spelas noga utvald musik i noga planerad kombination beroende på vilken tid på dygnet det är. på morgoen spelas ofta petra haden och bill frisells version av yellow. häromdagen frågade en man, femtio plus, om vem som gjorde covern. jag svarade och han hummade gillande och sa nåt om att det nästan var en värdig cover. sen pratade vi coldplay och globen-spelning tills hans egg mcmuffin var färdig.

nä, nu blev jag arg! över en egentligen rätt obetydlig och relativt smärtfri liten incident i tvättstugan imorse. när jag kom för att hämta min tvätt som väntade i de tre ratade maskinerna, tio minuter innan tvättiden var slut och den nya skulle börja, möttes jag av hur en kvinna stod och lassade ur min tvätt ur en av maskinerna. med en lite olustig känsla av att hon stod där och drog i mina underkläder och lite lätt chockad över att man överhuvudtaget tar sig för något sånt mumlade jag lite irriterat att klockan inte var tio än och tillade med spelad förvåning ett jasså, var den färdig? innan jag tog över tömmandet av MIN tvätt från MIN maskin under MIN tvättid. innan jag hunnit fram till de andra två maskinerna där min nyfärdigtvättade tvätt väntade spände mannen som stått vid grovtvättmaskinen och påtat två arga ögon i mig. är tvätten i de där två också dina? spottade han ur sig och jag ja, förbryllad av hans otrevliga tonfall, varpå han spottade fram ytterligare arga ord: se då för faan till att tömma dem. jag blev så chockad att jag inte fick ur mig mer än ett men klockan är inte tio än innan jag skyndade att tömma maskinerna. varför skyndade jag mig ens? det var tio minuter kvar av min tid. och varför kände han att han var tvungen att vara så otrevlig. man svär väl inte åt en främmande människa? ju fler steg jag tog i regnet med min tunga tvättsäck på axeln desto argare blev jag. på honom som var arg och otrevlig trots att jag inte hade gjort något som gav honom någon som helst rätt att vara det, och på mig själv för att jag inte kunde förmå mig själv att säga till honom vad jag tyckte om svordomar till främmande människor innan klockan tio på morgonen. tvättstugor gör människor till onda varelser, det har jag alltid sagt!

jag har aldrig förstått det där med att kombinera morgonstund och guld i samma ordspråk. det finns inget gyllene med att kravla sig ur sängen kvart i sex på helgdagar. jag är mer död än levande och kan knappt se mening med livet när jag måste lämna täckets värme för kallt golv och stundande morgontunnelbana. det enda jag kan tänka är SOVA! och det är ju ingen bra start på morgonen. speciellt inte när jag gissar att jag kommer känna likadant imorgon då jag måste stiga upp i samma arla morgontimme. det enda som är positivt med att vakna upp och veta att det är lördag är kvällens aktivitet. TOMAS ANDERSSON WIJ på göta lejon! jag ska bara komma över att biljetten egentligen var mycket dyrare än jag hade råd med så ska jag sen börja tänka på hur fantastiskt det kommer att bli. jag har ju några timmars knegande framför mig då jag kan tänka på det. ha en bra dag allihopa, hej!

hör ni! jag hade glömt bort att jag har en blogg. på riktigt. mycket märklig känsla att fortsätta läsa alla andras utan att reflektera över att man har en egen att uppdatera. nåväl. livet promenerar vidare ändå. sen förra måndagen har jag hunnit vara sjuk, sjukanmäld två dagar, blivit någorlunda frisk och jobbat igen, haft kristian på besök och byggt upp en otrolig irritation inför det jag tyvärr måste kalla mitt jobb. de två senaste dagarna har varit helvetet på jorden och jag har fått uppmaningen säg upp dig! från två oberoende, kloka kvinnor. eftersom jag stigit upp kvart i fem igår och idag slocknade jag mitt i spänningsläsningen vid nio-tiden ikväll. blev väckt en dryg timme senare och fick den där dagliga godnatt-pratstuden. sen när det var dags att somna om kände jag mig utvilad. så jag steg upp, drog på mig mjukisuniformen och kokade mig te. nu har klockan tickat snabbt utan att jag hunnit med och nu ska jag ge nån lämplig valvaka på tv en chans. och så håller vi tummarna, obama for yo mama!