en sång för vår elite

kom precis in efter en och en halv timme ute med fanny och sally. vi vandrade sakta runt ankars och njöt av solen och det faktum att alla stundenter börjar komma ut ur sina tentaperiods-iden och göra det bästa av den lilla tid som är kvar. trots att den varma delen av våren har tagit alldeles för lång tid att visa sig är den inte mindre fin när den väl dyker upp. mellan åttiotrean och åttiofemman spelade radiofolk fotboll, utanför kvarters satt ett gäng i solen med flaskor i händerna. basketplanen var bemannad och på loftgångarna gick studenter med klirrande påsar. när jag och fanny satt i parken och hade sally springande på replängds avstånd förkunnade jag det faktum att om bara nio dagar är ankarssagan slut. innan hade jag inte ens vågat tänka i termen antal dagar. det framkallade ett litet stick i hjärtat och en konstig känsla i magen. idag blev fanny och jag så gott som klara med det sista skolarbetet vi har kvar, om man vågar bortse från eventuella kompletteringar. på torsdag nästa vecka går vi i mål för det vi kom hit till piteå för att göra. då är det ros, tack och tal, champange, badhusparken och kalles. nu på torsdag kan vi medverka på sista cafekvällen. på fredag går vi på sista kårpuben. om inte ens två veckor kommer ankars vara mer eller mindre tömt på folk för sommaren och om en månad är mina trettionio kvadrat på 77a ett minne blott. i alla fall kommer de aldrig mer inhysa mig. trots att jag längtar efter avslut, målgång och nya upplevelser kommer ankars, musikhögskolan och pitetiden alltid ligga som ett varmt minne i hjärtat. nu gäller det bara att göra det bästa av den tiden som är kvar. de sista nio dagarna.