en sång för vår elite

i tisdags råkade jag hamna på pink i globen. bara nån timme innan konserten skulle dra igång fick jag frågan om jag ville med. och eftersom jag mest spenderar mina ensamma stunder på grubbel och tankar var det inget svårt val. pink har aldrig snurrat på repeat hos mig. förutom en piratkopierad debutskiva inhandlad i malaysia har jag inte lagt några slantar på bruden som började karriären med chockrosa hår. mycket av det hon har gjort har fått mig att nynna med i refränger och lära mig fragment av textrader. men det har inte varit mycket mer än på radioavstånd. i tisdags fick hon mig att vilja intressera mig mer än så. cool jävla brud. bra jävla brud.
en av kvällens höjdpunkter var, enligt mig, dear mr president. det är ju nåt med den låten. det har alltid varit nåt med den låten.

återigen, jag har inte skrivit på hundra år. men ibland händer saker i livet som gör att hjärtat hoppar till och allt annat blir oviktigt. när hjärtat svajar finns det inget som kan få en att tänka på fjuttiga rader för att berätta för omvärlden vad man har för sig. men trots mycket tårar och oändlig oro börjar saker och ting kännas okej. om jag så bara fick nånstans att bo..
förutom det som har fått det att storma har jag det bra. trots att jag har svårt att komma över det stockholmska mörkret och att jag är trött på att slita rutin på jobbet. jag har haft besök av lillebror, och mamma helgen efter, ätit på koh phagnan, jag har bokat luleå-resa över jul, hittat perfekta jackan.. och passerat ett halvår med världens finaste tjej.
på fredag väntar ett besök på annexet för att se min musik-kung. winnerbäck för fjärde gången det här året, med nya skiva i bagaget. det kommer bli fantastiskt. först ska jag bara jobba två öppningar. tjugotvå timmar, heja!