en sång för vår elite

jag drömmer stressade drömmar. kan bero på att jag har den där bostadspaniken som hela tiden ligger och gror lite under ytan. i natt blev jag rånad på jobbet. en man kom och hotade mig med pistol och kastade fulla vinglas till höger och vänster när jag skulle till att servera mat till brudar med blåa kuponger (ssp-inbitna förstår). jag var ensam och det dröjde jättelänge innan det kom vakter till mitt försvar. och under tiden försökte jag febrilt stoppa mannen med pistol. när han väl blev omhändertagen av centralen-vakterna dröjde det länge innan polis kom. jag fortsatte jobba och när jag väl hade två poliser framför mig gav de mig en blick och sa nej, vi kan inte prata med henne än. hon kommer att börja gråta, det ser jag på hennes ögon. jag fick övertala poliserna att ta mig från tjänst och fråga vad som hade hänt. när jag väl fick gå ifrån och började berätta blev jag bara hyschad av poliserna och de satte mig i en bil och körde till ett litet torp ute i skogen. där praktiskt taget kastade de in mig, för att, som de sa få mig tillbaka till den hotade känslan. när jag skrek att de skulle sluta lät de mig titta in i ett sovrum. där låg rånaren på sägen, handfängslad och med tejp för munnen. jag sprang ut, grät och undrade varför jag skulle träffa honom. till svar fick jag det är han som vill träffa dig.
sen vaknade jag, skärrad och nära gråt, undrade var jag var, vad klockan var och vad jag hade för plikter för dagen. jag vände mig om för att krypa in i en famn för att inse att den inte fanns där idag. nu har jag ett konstigt vemod över mig, och jag känner mig lite som vädret utanför. grå.