dags att välja

tre dagar kvar. och jag är så nervös. dels för att det känns självklart att alliansen kommer att ta hem ännu ett val. men även för att jag tror att sverigedemokraterna kommer få en alldeles för stor röstprocent. det borde inte få vara möjligt i sverige idag. berghs-elever har gjort ett upprop.



sämre än djur

ni som känner mig vet att min läggning inte riktigt har rimmat helt rätt hos mina föräldrar. vi har för ett bra tag sen kommit till den punkten att vi inte pratar om det. det har varit lättare så. pratar man inte om det finns det inte. och jag har liksom förlikat mig med det. när jag tänker på det gör det ont. och jag vet att jag snart kommer till en punkt då jag måste göra något åt att bättra situationen. men i söndags visade svt dokumentären sämre än djur, om homosexualitet i hederskulturer. det fick mig att tänka att jag kunde ha det mycket värre. jag blev illa till mods, ledsen och arg. se den på svt play.

garderobslös

varning! bitter-fittig blogg!
ikväll var stora hemvändarkvällen. kvällen då alla går ut och kramas och ooh:ar över att man inte setts på länge, låtsas att man är världsbästis med högstadieklasskamraterna och kramas med gamla gymnasiepolare. i år har valet på uteställen i luleå varit rekordstort. jag tror att vi hade hela FEM ställen att välja mellan. vår lott föll på färjan och nåt så fancy som klubb kultur. vi köpte förköp. biljetten skulle inkludera förtur i kön och gratis garderob. all good, kan man tänka. men icke. vi kom till färjan just innan klockan blivit halv tolv. vi hamnade i en kö som vi fick förklarat var FÖRKÖPSKÖN. förtur i kön är likamed egen kö alltså. nåväl, vi blev bjudna på glögg och såg förbi irritationsmolnen. nästa fadäs. vakten gastar: bara så att ni vet, våra galgar är slut. när vi kom till inträdeskassan fick vi tillägget: ni får ansvara för ytterkläderna själva. irritation!
nästa moment: toakö! jag köade i tjugo minuter, med min jacka under armen, sen kom en vakt: toaletterna låses nu, det är stopp! irritation!
jag ägnade den första TIMMEN på färjan åt att försöka få kissa, tills jag nådde en toalett med halvöversvämmat golv och knappt nåt papper. irritation!
på färjan var det knökfullt. och alla utgångar ut på däck var antingen låsta eller förbommade. jag och lillebror konstaterade snabbt att båten var allt för överbefolkad om man såg till utrymningsvägar. för att ta sig av båten måste man ta sig ur en entredörr och över en femton meter lång landgång. alla andra eventuella vägar (som iofs var låsta) ledde ut i vattnet. vi uppskattade antalet tillåtna gäster till 300-350 men gissade att det verkliga antalet för kvällen närmade sig 800. irritation!
dock försökte vi glömma det mesta och dansa bort det på scenen. funkade ganska bra. tills musiken svek. då ringde vi pappa och åkte hem. kvällens bästa val! nu väntar sängen och där ska jag försöka bearbeta min irritation. imorgon ska min bror ringa och kärringgnälla på färjan. jag ska heja på. godnatt!

han svor åt mig! gubbjäveln!

nä, nu blev jag arg! över en egentligen rätt obetydlig och relativt smärtfri liten incident i tvättstugan imorse. när jag kom för att hämta min tvätt som väntade i de tre ratade maskinerna, tio minuter innan tvättiden var slut och den nya skulle börja, möttes jag av hur en kvinna stod och lassade ur min tvätt ur en av maskinerna. med en lite olustig känsla av att hon stod där och drog i mina underkläder och lite lätt chockad över att man överhuvudtaget tar sig för något sånt mumlade jag lite irriterat att klockan inte var tio än och tillade med spelad förvåning ett jasså, var den färdig? innan jag tog över tömmandet av MIN tvätt från MIN maskin under MIN tvättid. innan jag hunnit fram till de andra två maskinerna där min nyfärdigtvättade tvätt väntade spände mannen som stått vid grovtvättmaskinen och påtat två arga ögon i mig. är tvätten i de där två också dina? spottade han ur sig och jag ja, förbryllad av hans otrevliga tonfall, varpå han spottade fram ytterligare arga ord: se då för faan till att tömma dem. jag blev så chockad att jag inte fick ur mig mer än ett men klockan är inte tio än innan jag skyndade att tömma maskinerna. varför skyndade jag mig ens? det var tio minuter kvar av min tid. och varför kände han att han var tvungen att vara så otrevlig. man svär väl inte åt en främmande människa? ju fler steg jag tog i regnet med min tunga tvättsäck på axeln desto argare blev jag. på honom som var arg och otrevlig trots att jag inte hade gjort något som gav honom någon som helst rätt att vara det, och på mig själv för att jag inte kunde förmå mig själv att säga till honom vad jag tyckte om svordomar till främmande människor innan klockan tio på morgonen. tvättstugor gör människor till onda varelser, det har jag alltid sagt!

another day at work

gaah, jag har varit så fruktansvärt arg ikväll. alla ni som inte har en relation till mcdonald's, aldrig stått bakom disken på mcdonald's, aldrig hört nån mala på om allt det som kan göra en irriterad när man jobbar på mcdonald's, kan sluta läsa nu. för det jag kommer att skriva kommer antaligen inte vara varken relevant eller intressant.
jag har jobbat mitt tredje pass på mitt nya jobb. jag har för tredje omgången blivit behandlad som värsta nytillskottet, trots att jag flera gånger om berättat att jag har år i gamet och jag inte behöver lära mig hur man saltar pommes eller hur man flyttar plockkort. jag har för tredje gången fått uppleva de bristfälliga rutinerna och blivit utstirrad med onda ögat då jag föreslog att saker kanske möjligen eventuellt skulle funka bättre om man gjorde på ett annat sätt. jag fick ett förhörspapper om säkerhet på restaurangen nerkört i näven och när jag lite skeptiskt frågade om jag verkligen skulle behöva göra detta med tanke på hur många år jag har bakom mig så fick jag bara ett lite hånfullt då förväntar jag mig att du kan ännu mer när jag förhör dig till svar. de har ett system där man aldrig får förvänta sig att man ska få några tider på beställningarna, burgarna kommer när de kommer liksom. och får man ett svar är det nåt tvetydigt som tre till fem minuter. är det konstigt att gästerna blir irriterade? sen får man absolut, ABSOLUT inte fråga om tider på bop:en, för då kan man räkna med att bli lynchad direkt. sen att saker glöms bort så ofta att det är löjligt, det verkar vara nåt som inte hör till argumenten för en enkel fråga. sen verkar det finnas nån oskriven regel att om nån annan kassapersonal ger ut en burgare till nån av mina gäster, nä, då ska man inte behöva berätta det för mig. då är det mycket bättre att jag får tjata på köket för att jag inte fått den burgare jag beställt när den i själva verket redan är i nävarna på gästen. sen har jag varit tvungen att spilla irritation mer än en gång på skiftledaren för kvällen. om jag säger att nåt är slut och han säger att han ska hämta. gör jag då fel att förvänta mig att han ska hämta? eller när jag säger att det är low på glassen och han säger att ska fylla på, har han då rätt att bli förbannad när jag säger att nu är glassen out?! sen, borde han hetsa om att vi i kassan ska skynda oss för att få bort köer när han har ett kök som inte ens kan hålla skåp på big och vanliga?
nej. jag vet inte, jag blir tokig. chef-tony sa vid mitt första skift att jag skulle säga till om det var nåt som jag tyckte kunde fungera bättre, jag som kom med nya ögon och gammal erfarenhet. jag vet inte, hur lång tid får jag på mig att skriva en lista? och hur lång får den bli?

högskoleångest

idag känns det inte lika okej med skolan. jag VILL INTE åka ut till flemingsjävlaberg och gå på fucking föreläsning. dessutom läste jag seminarieuppgiften som jag ska ha klarat av till på torsdag. jag ville dö. joråsåatt.. det blir nog bra det här.

tre år på högskola?

jag blir bannemej förbannad. heligt förbannad. vi har äntligen fått reda på våra betyg på examensjobben. jag och fanny blev godkända och kan tydligen eventuellt få ett högre betyg i augusti när examinatorerna har pratat ihop sig ordentligt (vad är det som säger att lärarna ska behöva göra saker på den tid det är meningen att de ska göra saker?). men det är väl bra, i guess. det är självklart inte därför jag är heligt förbannad. och antagligen är jag en småsint idiot som retar upp mig på sånt som jag inte borde engagera mig i, men det skiter jag i. pitetiden är över och jag struntar ärligt talat i om jag skulle råka trampa på någons tår nu. men.. i tre års tid har jag gott i samma klass med personer som presterar på en betydligt lägre nivå än merparten. som, efter tre år, fortfarande har svårt att formulera sig så att man förstår, som inte kan syfta rätt i en artikel, som alltid, alltid ursäktar sig när en artikel är färdigtskriven och hittar sätt att inte riktigt ta sig runt ett problem på det sättet som det är tänkt. dessa personer är betydligt längre ner på kunskapsskalan och verkar inte se saker på samma sätt som oss andra. men under alla tre åren har detta inte påpekats av de som borde påpeka det. nämligen lärarna. istället har personerna fått godkänt efter godkänt och jag gissar att de fått tron att de ligger på samma nivå som alla andra. eller, rättare sagt, på en nivå som borde vara krav efter tre år på högskola. självklart var examensarbetena inga undantag när det kom till hur olika ett "problem" tacklas. i min klass presenterades en uppsats som jag, tyvärr, hade svårt att hitta ett enda rätt med (det skulle väl vara stavningen då, på de flesta ställen). ämnet var tvivelaktigt, formuleringarna var under all kritik, direkt resultat saknades.. listan kunde göras lång. efter att jag hade läst igenom uppsatsen kände jag mig som ett frågetecken och jag undrade hur författarna hade tänkt, egentligen. jag hade så många frågor och synpunkter att jag inte ens vågade ta upp hälften.. eftersom det var sista tiden i skolan kändes det inte heller som att man vill förstöra stämningen genom att vara ärligt hård. jag tänkte att examinatorerna kommer slänga iväg ett sånt stort lass av kompletteringar att det räcker för att hålla sig sysselsatt hela sommaren. mina åsikter skulle bara bygga på berget onödigt mycket. men hur blev det nu, när betygen blev utdelade? jo, precis som det har blivit vid varje tillfälle under tre år. uppsatsen godkändes! inga kompletteringar krävdes! jag är stum av förvåning. och fylld av ilska. men tycker innerst inne lite synd om de där uppsatsförfattarna som nu kommer gå ut i livet och tro att de kan så mycket mer, och behärskar så många fler saker, än de egentligen gör. var är rättvisan? gaah!

men.. vad vet jag, egentligen?

och basister var mest eftertraktade?

det bor en basist i mitt hus. den senaste veckan har denne basist känt att det varit nödvändigt att öva sina färdigheter efter midnatt. ikväll har har vänt och vridit mig i över en och en halv timme ackompanjerad av dåva basgångar som sätter sig som ett irriterande vibrato i väggarna. JAG BEHÖVER SOVA!

i've got time to wonder, to waste and to whine

jag är just nu på riktigt dåligt humör och följande inlägg kommer antagligen bara bestå av gnäll så om ni inte är sugna på att få en släng anna-whine såhär på kvällskvisten kan ni sluta läsa ungefär nu.
jag har hela dagen kämpat med artiklar som ska vara klara när jag går till skolan klockan nio imorgonbitti. jag har bitit mig i tungan för att inte skrika svordommar som skulle höras till grannarna i andra trapphuset för att texterna har känts så omöjliga att pussla ihop. jag har förbannat mig själv över att jag inte fattar att man inte bör radera och förutsätta att det blir bättre om man börjar om, man borde alltid spara gamla versioner som back up. jag har slagit ner mig själv totalt och övertygat mig att jag inte kan skriva. alls. jag vill just nu slänga mina texter åt helvete och jag inser att jag bara gör det jobbigare för mig själv att skriva om och skriva om för man slösar onödigt mycket energi och det blir sällan bättre på femtioelfte försöket. blaj!
jag kan inte heller hitta mitt usb-minne och det är så förbannat typiskt mig att slarva bort en såndär sak som faktiskt kan underlätta livet litegrann. eftersom jag har suttit i köket med laptopen hela dagen finns alla texter på en dator som saknar uppkoppling. och bara för att jag har slarvat bort minnet så går det ju sjääälvklart inte att ansluta till det trådlösa nätverk som jag brukar snylta på. alltså, mina texter är fängslade och jag måste ha med dem till skolan imorgon för att påbörja redigeringen. jag kan inte koppla nätverkssladden från min stationära för den paaassar inte i laptopen. och inte kan jag ta med mig datorn till skolan heller för jag ska kuska till luleå för frippa-fix på eftermiddagen.
dessutom är jag hungrig som attan men har ingen mat som är lämpad för kvällsmål hemma, ännu värre är att jag inte har någon frukost. alls.
och just nu har jag en konstig ful brunorange hårfärg pågrund av en avfärgning som så luktade illa att jag fick obotlig huvudvärk och blev nära illamående. koncentrationen dog som en följd av detta och det blev omöjligt att ens tvinga fram ett enda ord till i min kvarvarande text.
så, jag har ett värkande huvud, en ful hårfärg, en ofärdig text, ett bortslarvat usb-minne och tre färdiga texter som är inlåsta på en dator, jag är hungrig men saknar mat och borde sova nu för att inte det dåliga humöret ska följa med mig till morgondagen också.

betala och få återbetalt, eller?

telia, telia, telia.. jag var på telefonen direkt när jag lämnat sängen för att försöka undvika lång kö. efter långdraget prat med nån automatisk röst och knappa fem minuter i kö fick jag prata med en sandra och förklarade om min oönskade faktura. varpå jag fick svaret att allt var i sin ordning, att jag kunde vänta med fakturan tills en SLUTFAKTURA dyker upp. om den inte hann komma innan sista betaldag på min oönskade faktura skulle jag betala min oönskade faktura och så skulle allt regleras på SLUTFAKTURAN. då skulle jag även få tillbaka de pengar jag betalat för de dagar i april då jag inte kommer att ha telefon. vad är logiken med att jag ska betala för något jag inte kan använda för att telia sedan ska betala tillbaka det jag betalat för något jag inte kan använda? varför inte bara sluta skicka fakturor från och med det datum då telefonen är uppsagd?
sen avslutade sandra med att säga att om jag var osäker på vilken faktura jag skulle betala (!) så skulle jag höra av  mig igen. vaddå betala? det är ju telia som ska betala mig, tänkte jag då. men sa inget då jag anat hennes uppgivna ton från sekunden då jag började förklara mitt ärende. det är väl bara att sätta sig och vänta på SLUTFAKTURAN antar jag.

gör om, gör rätt

exakt den sjuttonde januari ringde jag telia, satt i lång telefonkö och fick efter många om och men prata med en kille på kundtjänst som tog emot min önskan om att säga upp min fasta telefon. om man bortser från att jag hade förträngt det där med uppsägningstid när jag ringde så var det all good. killen i andra änden bekräftade att min telefon skulle vara uppsagd tre månader senare, alltså den sjuttonde april. som sagt, all good. med undantaget att jag inte skulle befinna mig i samma lägenhet som telefonen i två och en halv av dessa månaderna, men det var ju som sagt mitt eget fel. några dagar senare fick jag en bekräftelse med posten som berättade att abonnemangsavgiften skulle upphöra en månad innan uppsägandet eftersom den betalas i förskott, och att trafikkostnaderna skulle regleras i efterhand. därför har jag lugnt betalat räkningarna som kommit hem till mig. som sagt, all good.
men idag när jag kom hem efter att ha haft en rätt oproduktiv dag i skolan och fyra rätt oproduktiva timmar bakom cafédisken på kåren så fann jag ett brev från telia i brevlådan. i kuvertet fann jag en telefonabonnemangsräkning. eftersom min telefon ska säga bye, bye redan på torsdag blev jag lite konfunderad. och lätt irriterad. jävla telia gick genom huvudet när jag letade datum. och visst, johodå, på räkningen stod det abonnemangsperiod 1 maj - 31 maj. hur svårt kan det vara att låta bli att vilja ha betalt för en tjänst som är uppsagd? borde inte stora mäktiga telia kunna sånt där? när jag svurit färdigt att jag skulle bli tvungen att sitta i ännu en telefonkö för att inte bli vidareskickad till inkasso kom jag på att jag redan betalat för hela april och därmed betalat för dagar då jag inte, enligt vad jag önskade där i januari, inte ska ha telefon. gaah!

oinspirerade måndag

det. fucking. jävla. snöar. idag. OCKSÅ!
vad vill vädret? ska jag gå i ide till i juli kanske? jag vill inte vara med mer.. jag har haft nog med vinter!

igår försökte jag formulera ett inlägg om min ilska och mitt äckel inför "42-åringen" men blogg.se ville inte fungera. kanske var det lika bra för jag var nog för förbannad för att få fram nåt vettigt ändå. det är jag fortfarande. ett nackskott på den jävlen!


rasa då

när jag vaknade imorse kunde jag inte annat än sucka. igen. det är fan tredje gången det snöar sen april började! eller, har det vita till och med klätt marken fler gånger än så.. jag har kanske, i min uppgivenhet, tappat räkningen. jag antar att jag kan gå på och mala om klimatförändringar och det ena med det tredje, men jag nöjer mig med att konstatera att april ska vara tö och inte snö, sol och inte kyla, klarblå himmel och inte grådis. om tre veckor är det dags för valborg och då ska vi sitta ute i SOLEN och ha champangefrukost utan att frysa. så det är hög tid för töprocessen att sätta igång nu.
om en halvtimme ska vi knata genom snömodden för att delta i kårfrukosten, jag är så opigg man kan bli trots att jag somnade redan vid nio igår.. sovmorgon, anyone?

sverige, sverige älskade land

återigen maler den där söndernötta och äckelklyschiga ramsan i mitt huvud. var är världen påvåg? eller fan, vaddå påväg, vi är redan där. kommer ni ihåg louise? flickan i vetlanda vars öde täckte löpsedel efter löpsedel förra året. hon som blev sexuellt utnyttjad av sin pappa i flera år. hon som bodde i det där tältrucklet med pappan som senare dömdes till "rättspsykiatrisk vård för hundratals samlag med sin minderåriga dotter". häpnade man inte då är det dags att göra det nu. nu när man knappt hämtat sig från det fruktansvärda som hände i arboga. nu har vetlanda kommun beslutat att louises pappa ska få fortsätta ha vårdnaden om henne. vad är det för fel på socialsnubbarn? vad är det som gör att man inte har för alltid förbrukat sin rätt att vara pappa efter att man varit kapabel att utföra någonting sådant? 
jag blir fan mer och mer mörkrädd för varje dag och för varje ny löpsedel. 

offline

jag sitter och gottar mig i det allra nyaste avsnittet av L word, på youtube, för jag har inte tålamod att vänta på att jag ska hitta det för nedladdning. just när jag ska klicka igång del fem av sex av avsnitt elva så dör youtube! YOUTUBE försvinner ur cyberspace! "webbsidan kan inte visas". det är som att hela jordklotet stannar av. youtube, solen på internätets universum slocknar. vad händer?
nu har det gått tio minuter och fortfarande inget youtube. istället är jag kvarlämnad med att inte veta hur bette och jodi ska reda ut sin relation eller om kit gör nåt dumt. huga!

humörshantering

jag har varit arg på ett gäng jävligt trivala och rätt vardagliga saker de senaste dagarna.
till att börja med: män i trafiken! hallå! vad orsakar en sådan fruktansvärd knäpp i hjärnan på dem att de måste låta sina stora manliga egon överskugga vanligt trafikvett och säkerhet? igår höll jag på att bli påkörd av en vit minibuss. jag låg i vänsterfilen och körde snabbare än minibussen i högerfilen. av natruliga skäl och för att inte stoppa eventuella fartgalningar i vänsterfilen passerade jag skåpbilen och började blinka för att byta fil. vad gör idioten (läs: man i åldern mellan tjugofem och trettio)? jo, han ökar farten så fort jag börjat svänga in mot hans fil. han kom jättenära, började tuta och blinkade som en idiot med helljusen. sen gjorde han en vansinnesomkörning och gasade på tills han låg cirka femtio meter framför mig. vad hände liksom? fick ha helt plötsligt jättebråttom och tyckte att jag var i vägen eller märkte han helt enkelt bara att det var en kvinna som kört om och ville visa sin status som lejonhanne på bilvägen? jag var så jävla arg och skällde ut honom högt för mig själv. fyy fan. jävla mansgris!
en annan sak som jag också varit arg på, som helt och hållet beror på mig själv och också är trafikrelaterat är mitt humör när jag hamnar bakom ratten. ALLA gör fel när de visar minsta lilla svaghet i trafiken. jag skriker åt andra bilister, åt fotgängare som ogenerat genar över vägar och parkeringsplatser. jag är en utskällning ifrån nervsammanbrott typ hela tiden. inte bra.
ytterligare en sak som jag gnisslat tänder över är att det kommer sluta med att jag och sara och fanny står ensamma iklädda pyjamasliknande outfits på smask-efterfesten den femte april. våra barlagskompanjoner verkar inte vilja delta och verkar inte heller ha varken framförhållning eller engagemang för att fixa ersättare. graagh. jag tänker inte slita sönder mig själv för något jag gör volontärt. det har jag redan gjort för många gånger. gaah!

in hate we trust

image104
nästa vecka ska jag gå på museum. det var otroligt länge sen jag besökte ett museum, ännu längre sen jag besökte norrbottens museum. det är nästan lite spännande. elisabeth ohlson wallin ställer ut med start imorgon. utställningen heter in hate we trust och handlar om hatbrott. jag är både nyfiken och mer än beredd på att förfaras. jag vill se alla bilder som ohlson wallin har fått så mycket skit för, jag vill se det hon vågar skildra när alla andra vill välja att titta åt ett annat håll.

"Frikännandet av frikyrkopastor Åke Green var upptakten till Elisabeth Ohlson Wallins arbete med utställningen om hatbrott mot homo- bisexuella och transpersoner. Elisabeth Ohlson Wallin har under det senaste året följt de hatbrott som skett och illustrerat ett urval av dessa i en mycket stark utställning som visar den utsatthet många människor lever i på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet."

miserabla måndag

mitt huvud värker och jag känner mig varm och frusen på samma gång. idag har faktiskt inte varit någon bra dag. jag hade svårt att somna igår och snurrade i sängen till nära tretiden innan jag äntligen somnade. efter dryga fyra timmar var det bara att dra sig upp och möta den nya dagen. dagens mission var opponering på redigeringsarbetet och än en gång surade jag ihop över klasskamraternas oengagemang. det är för mig totalt RESPEKTLÖST att inte behaga dyka upp när man vet att någon suttit och gått igenom ens redigering och förberett konstruktiv kritik. självfallet ville inte mitt opponeringsobjekt visa sig, samma visa som förra måndagen. istället fick jag genomlida en seg dag av tyckande och hummande kring redigeringsarbeten av vitt skild kvalitet. jag klarade mig väl hyffsat bra kan man tänka. jag är nöjd med det jag har gjort och det får väl vara huvudsaken.
efter skolan satt vi på kåren i dryga två timmar för att invänta lämplig avgångstid till korpen. äntligen tänkte jag ta tag i träningen som legat på latsidan sen nån gång innan jul. det gick bra ungefär tills det var dags att byta om. då märkte jag att skorna inte fanns i träningsväskan som jag kånkat runt på hela dagen. det går väl bara att gissa ungefär hur glad jag var över det. det gick snabbt att inse vilken dålig kombo strumpor och steppbräda var men det dröjde längre innan svordomarna på vägen hem tog slut. när jag med raska steg halkade mig hemåt hann jag förbanna mig över allt som kom i min väg. jag var nära att skälla ut kärringen som snubblande tog sig fram med stavar framför mig och jag morrade hånfullt åt de lättklädda sönderblonderade små fjortonåringarna med cigaretter utanför sunes, som hostade mer än de lyckades röka. när en bil stannade för mig utanför max, trots att det inte fanns nåt övergångsställe höll jag på att gå i taket och drämma handen i motorhuven. NÄR SKA PITEBORNA LÄRA SIG ATT KÖRA BIL? for genom mitt huvud och jag reagerade inte på det faktum att jag blev arg på grund av välvilja. väl hemma hade jag fått brev av gynmottagningen och gav mig fan på att kuvertet skulle innehålla nåt negativt (det gjorde det ju självklart inte, men det hade sannerligen varit den sura grädden på moset en dag som denna). jag gav min kurrande mage lite mat och sen gjorde jag det enda rätta när känslorna osar som mina gjorde. jag sov en timme! nu är jag vaken igen och trots att jag fryser och känner mig febrig är humöret bättre. jag har gjort mumsig fruktsallad med bananer, äpplen, apelsiner, vindruvor, jordgubbar och russin som jag ämnar äta tillsammans med turkisk yoghurt och csi. sen ska jag sova tidigt och hoppas att jag vaknar med lite gladare sinne imorgon. för då ska jag och fanny ta tag i den förbannade mkv-uppgiften. huu!

för frieriet svarar mannen

come oooon.. jag ser det där nya bröllopsprogrammet på tv4+, bröllopsbonanza. inte nog med att dialogerna och speakrarna är så kackiga att man vill gå och gömma sig, programmet är även äckligt normativt. det avhandlades frieri. "varför vänta tills killen friar? gör som tuffa tjejen pink och fråga själv. 2008 är ju även ett skottår, då är det tillåtet för tjejer att fria"  whaaat? vilket var året, 2008 eller 1808..? gaaah. jag blir tokig. next please!
(det faktum att programmet gjort giftemål exlusivt för heteropar tänker jag inte ens gå in på)

fyra och en halv deciliter blod

idag när jag satt på blodgivarcentralen och väntade på min tur visades en intervju malou von sivers gjort med gregory david roberts, australiensisk författare. jag hann lyssna ganska länge på när han berättade om sitt minst sagt spektakulara liv men det jag fastnade på mest var när han berättade om ett rån han gjorde i slutet på sjuttiotalet. hans första kriminella handling var att råna en bank med en leksakspistol. för det fick han ett fängelsestraff på 23 år. tjugotre år.
igår förkunnades stureplansprofilernas dom. fyra år för grov våldtäkt. fyra ynkliga jävla år för att ha pajat en kvinnas liv. hennes vilja att gå ensam, kanske hennes vilja att festa, hennes lust till sex.. gregory david roberts fick nitton år mer för att tvinga sig till pengar på en bank. missförstå mig rätt, jag menar inte att den stackars bankpersonalen inte lidit. jag vill bara sätta saker i ett perspektiv. fyra år till killarna som inte fattade att de våldtog. det är i och för sig ett straff. men det är fan mer ett hån.

en annan sak som fick mig att reagera idag var när blodgivarsköterskan skulle gå igenom mitt hälsoformulär. hon frågade om något speciellt hänt sen jag lämnade blod sist, någon sjukdom, läkarbesök, medicin? någon ny pojkvän? en del av mig gör mig förbannad på att inte sjukvårdspersonal har som policy att ställa frågorna på ett mer könsneutralt sätt. men den andra delen hade inte hjärta att rätta den där pitego'a sjuksköterskan som log varmt mot mig.

Tidigare inlägg