en sång för vår elite

jag blir bannemej förbannad. heligt förbannad. vi har äntligen fått reda på våra betyg på examensjobben. jag och fanny blev godkända och kan tydligen eventuellt få ett högre betyg i augusti när examinatorerna har pratat ihop sig ordentligt (vad är det som säger att lärarna ska behöva göra saker på den tid det är meningen att de ska göra saker?). men det är väl bra, i guess. det är självklart inte därför jag är heligt förbannad. och antagligen är jag en småsint idiot som retar upp mig på sånt som jag inte borde engagera mig i, men det skiter jag i. pitetiden är över och jag struntar ärligt talat i om jag skulle råka trampa på någons tår nu. men.. i tre års tid har jag gott i samma klass med personer som presterar på en betydligt lägre nivå än merparten. som, efter tre år, fortfarande har svårt att formulera sig så att man förstår, som inte kan syfta rätt i en artikel, som alltid, alltid ursäktar sig när en artikel är färdigtskriven och hittar sätt att inte riktigt ta sig runt ett problem på det sättet som det är tänkt. dessa personer är betydligt längre ner på kunskapsskalan och verkar inte se saker på samma sätt som oss andra. men under alla tre åren har detta inte påpekats av de som borde påpeka det. nämligen lärarna. istället har personerna fått godkänt efter godkänt och jag gissar att de fått tron att de ligger på samma nivå som alla andra. eller, rättare sagt, på en nivå som borde vara krav efter tre år på högskola. självklart var examensarbetena inga undantag när det kom till hur olika ett "problem" tacklas. i min klass presenterades en uppsats som jag, tyvärr, hade svårt att hitta ett enda rätt med (det skulle väl vara stavningen då, på de flesta ställen). ämnet var tvivelaktigt, formuleringarna var under all kritik, direkt resultat saknades.. listan kunde göras lång. efter att jag hade läst igenom uppsatsen kände jag mig som ett frågetecken och jag undrade hur författarna hade tänkt, egentligen. jag hade så många frågor och synpunkter att jag inte ens vågade ta upp hälften.. eftersom det var sista tiden i skolan kändes det inte heller som att man vill förstöra stämningen genom att vara ärligt hård. jag tänkte att examinatorerna kommer slänga iväg ett sånt stort lass av kompletteringar att det räcker för att hålla sig sysselsatt hela sommaren. mina åsikter skulle bara bygga på berget onödigt mycket. men hur blev det nu, när betygen blev utdelade? jo, precis som det har blivit vid varje tillfälle under tre år. uppsatsen godkändes! inga kompletteringar krävdes! jag är stum av förvåning. och fylld av ilska. men tycker innerst inne lite synd om de där uppsatsförfattarna som nu kommer gå ut i livet och tro att de kan så mycket mer, och behärskar så många fler saker, än de egentligen gör. var är rättvisan? gaah!

men.. vad vet jag, egentligen?