en sång för vår elite

idag ska jag träffa stina. jag har inte träffat stina på en evighet. inte sen det var melodifestival-final har jag räknat ut. det är nästan sex veckor sen. hujedamej! det är inte okej. annat var det i piteå, då tog det inte ens två minuter att ta sig till stina, en trappuppgång bort i samma hus bara. nu ska vi i alla fall frukosta på copacabana och har sisådär en och en halv timme på oss att uppdatera vad som hänt den senaste tiden. borde räcka en bit.
trots att jag är löjligt pånytt kär i det våriga stockholm finns det mycket som jag saknar med piteå. att ha två minuter till sina vänner, och allt vad det innebär, ligger högst upp på sakna-listan. att kunna bestämma att ses i parken om tio, att grilla utanför kvarters utan massa planering, att sitta och svettas på saras balkong, att klämma ner tre rumpor i fannys två-sits soffa framför film med bakispizza och cola, att fira födelsedagar med de finaste vännerna och göra tårtor till varandra, att gå all in inför temafester, att baka, dricka kaffe i katthårig soffa, att se tv, köpa glass på lill-konsum på soliga dagar, att ha pannkakaskalas, att fira eriks födelsedag i mars trots att den infaller i maj, att hälsa på alla man träffar påväg till tvättstugan, att ha sällskap till ica-ankaret, att alltid ses utanför port 77a på skoldagar.. när jag tänker på det har stockholmsvåren endel att leva upp till. på torsdag kommer den första prövningen. kommer qunioa-sallad och bubbel smaka lika bra i en stockholmspark som i ankarsparken?

jag är hemma från skolan och lite åhlens-ärenden. jag är ett mensmonster med alla känslor utanpå kroppen, inte att leka med idag. det här pockar på min blödighet just nu:

idag skulle det analyseras talspråk. förra veckan fick klassen välja ut varsin på cirkus tre minuter. den skulle läsas in i en radiostudio, med studiomick, hörlurar och hela baletten. jag läste linda skugge - jag vill inte ha någon bästa vän. hjärtat slog när jag läste in den för en vecka sen. men det slog än högre när jag skulle höra mig själv idag. jag klarade mig okej. bättre än jag trodde, men inte så bra som man kunde hoppats. men övning ger träning och jag ser det för var det var. mitt första försök.

text efter text rullade förbi, tills det bara var en text kvar. klassens egna mamma, hon som är äldst i klassen, galet fin i sin gravida mage och har ett så otroligt stort hjärta. hon började med ett hej och en förklaring att texten var riktad till oss, klassen. hon berättade om sina fobier, om rädslor och saker som vi vågar varje dag, om hur vi växer varje gång vi konfronterar våra hjärnspöken. hon hade sån otrolig inlevelse, känsla, sånt fint uttryck att tanken slog mig.. hur kan man vara rädd för något som man gör såhär bra..
sen kom attacken, slutklämmen som nockade alla mina känslor överbord. hon talade till oss. hon adresserade det faktum att hon bara finns med oss månaden ut, att hon redan saknar allt som vår utbildning innebär. hon önskade oss lycka till och uppmanade oss att trotsa alla våra rädslor och alla våra små terroristdemoner. för varje gång, varje gång man vågar växer man lite.
och där satt jag, på golvet i en radiostudio, med tårarna forsande nerför kinderna. det spelade ingen roll att jag försökte hålla mig samman. hon fick det att skaka i varje tårkanal... länge leve blödigheten!

ikväll, när jag satt hos magnus på stolt-möte ringde min telefon. trodde det var mamma och suckade lite inombords, kände att jag inte orkade prata med henne. hon uppskattar inte stolt, det är ju en bekräftelse på den felande delen i mig.
men när jag hade grävt fram telefonen kom leendet. sophie! min älskade, finaste, underbara sophie!
vi har inte pratat på säkert ett halvår och hennes röst fick mig att känna hur mycket saknad jag har inom mig. saknad efter henne. saknad efter den förståelse som bara hon kan ge mig.

- lasse sjunger om hjärter dam, och då kunde jag ju inte annat än att tänka på dig.

sophie fanns där när allt rasade. när jag för första gången tappade greppet om allt omkring mig. då gav hon mig lugnande ord, lyssnade, torkade tårar. allt trots att hon befann sig i andra delen av landet. hon var min räddning vid oräkneliga tillfällen och art prata med henne igen får mig att förstå att hon kommer att fortsätta att rädda mig. igen, igen, igen.

jag börjar, allt oftare, fundera vad jag gör med mina dagar. det känns som att de segar sig fram i ett rasande tempo. vart tar tiden vägen?
jag spenderar massa tid i skolan, den tiden känns som att den kryper sakta fram, ändå är den över på ett kick. sen skulle jag vilja säga att jag och sara åker och tränar, men det har inte hänt så många gånger än. (som bekant åkte jag på den förbannade förkylningen).
jag känner sällan att jag hinner plugga, tvätta eller städa. hur kommer det sig? vad bokar jag min tid till?
tyvärr vet jag nog svaret. det stavas dator. (kombinerat med musik, tv och böcker.)
det må vara patetiskt, och jag må försöka ta mig ifrån det. men varför egentligen? vid datorn finns människor som får mig att skratta, som lyser upp min vardag och gör mig på gott humör. där finns människor som jag inte bara kan knalla över till när jag känner mig ensam. människor som förstår, och tycker om mig även när humöret är i botten och jag känner mig liten och ynklig.
varför ska jag hålla mig ifrån dem?