en sång för vår elite

idag ska jag träffa stina. jag har inte träffat stina på en evighet. inte sen det var melodifestival-final har jag räknat ut. det är nästan sex veckor sen. hujedamej! det är inte okej. annat var det i piteå, då tog det inte ens två minuter att ta sig till stina, en trappuppgång bort i samma hus bara. nu ska vi i alla fall frukosta på copacabana och har sisådär en och en halv timme på oss att uppdatera vad som hänt den senaste tiden. borde räcka en bit.
trots att jag är löjligt pånytt kär i det våriga stockholm finns det mycket som jag saknar med piteå. att ha två minuter till sina vänner, och allt vad det innebär, ligger högst upp på sakna-listan. att kunna bestämma att ses i parken om tio, att grilla utanför kvarters utan massa planering, att sitta och svettas på saras balkong, att klämma ner tre rumpor i fannys två-sits soffa framför film med bakispizza och cola, att fira födelsedagar med de finaste vännerna och göra tårtor till varandra, att gå all in inför temafester, att baka, dricka kaffe i katthårig soffa, att se tv, köpa glass på lill-konsum på soliga dagar, att ha pannkakaskalas, att fira eriks födelsedag i mars trots att den infaller i maj, att hälsa på alla man träffar påväg till tvättstugan, att ha sällskap till ica-ankaret, att alltid ses utanför port 77a på skoldagar.. när jag tänker på det har stockholmsvåren endel att leva upp till. på torsdag kommer den första prövningen. kommer qunioa-sallad och bubbel smaka lika bra i en stockholmspark som i ankarsparken?