en sång för vår elite

idag skulle det analyseras talspråk. förra veckan fick klassen välja ut varsin på cirkus tre minuter. den skulle läsas in i en radiostudio, med studiomick, hörlurar och hela baletten. jag läste linda skugge - jag vill inte ha någon bästa vän. hjärtat slog när jag läste in den för en vecka sen. men det slog än högre när jag skulle höra mig själv idag. jag klarade mig okej. bättre än jag trodde, men inte så bra som man kunde hoppats. men övning ger träning och jag ser det för var det var. mitt första försök.

text efter text rullade förbi, tills det bara var en text kvar. klassens egna mamma, hon som är äldst i klassen, galet fin i sin gravida mage och har ett så otroligt stort hjärta. hon började med ett hej och en förklaring att texten var riktad till oss, klassen. hon berättade om sina fobier, om rädslor och saker som vi vågar varje dag, om hur vi växer varje gång vi konfronterar våra hjärnspöken. hon hade sån otrolig inlevelse, känsla, sånt fint uttryck att tanken slog mig.. hur kan man vara rädd för något som man gör såhär bra..
sen kom attacken, slutklämmen som nockade alla mina känslor överbord. hon talade till oss. hon adresserade det faktum att hon bara finns med oss månaden ut, att hon redan saknar allt som vår utbildning innebär. hon önskade oss lycka till och uppmanade oss att trotsa alla våra rädslor och alla våra små terroristdemoner. för varje gång, varje gång man vågar växer man lite.
och där satt jag, på golvet i en radiostudio, med tårarna forsande nerför kinderna. det spelade ingen roll att jag försökte hålla mig samman. hon fick det att skaka i varje tårkanal... länge leve blödigheten!