en sång för vår elite

jag vet att jag är helt oresonlig och har en sjuklig relation till mitt hår. jag vet även att jag överreagerar och betraktas som löjlig av så gott som alla. inklusive mig själv. men det hjälper inte.. jag har precis stått framför spegeln en lång stund och betraktat frisyren som flyttade till mitt huvud i torsdags. jag vet att den är skitsnygg. och färgen är helt gudomlig. men den är inte jag. jag känner mig naken när jag inte har nåt hår kvar i nacken och jag känner mig oskyddad och överexponerad när jag inte har mer än centimeterkort lugg i pannan att gömma mig bakom. det känns som att jag tappat en del av mitt självförtroende. jag har alltid jobbat under devisen det växer ut och tänkt så varje gång jag satt mig i frisörstolen, men tanken på att det kommer ta över ett år innan jag har en vettig lugg igen är ytterst obekväm. jag känner mig som världens töntigaste när jag vill grina över något så trivalt om stråna på mitt huvud, speciellt när jag vet mycket väl att jag satt mig i situationen själv. jag tittar på frisyr-bilder och riktigt längtar efter att det ska bli tid för nästa frisörbesök. jag fantiserar om extensions och robyn-blonda blekningar och hoppas, hoppas att jag ska känna mig någorlunda okej med håret tills dess.