en sång för vår elite

min hjärna är förstoppad. jag försöker skriva artiklar som måste bli färdiga snarast möjligt och det spelar ingen roll hur jag försöker, orden stannar någonstans mellan hjärnan och fingertopparna. de kommer inte hela vägen fram. det är frustrerande och jag vill gömma mig, skrika och gråta hysteriskt. jag och fanny kom fram till att man inte får uttala ordet omotivation, då blir det bara svårare. men när omotivationen, och oförmågan, känns i hela kroppen är det svårt att värja sig. jag har alltid varit en sån som har svårt att ta tag i saker, som behöver lite extra tid för att få tummen ur. men när stressen har börjat flåsa mig i nacken har jag alltid kunnat få jobbet gjort, om än med lite gnäll och tandagnissel. nu känner jag bara en stark motvilja och desperation över att jag inte verkar få ut nåt vettigt av den där riktigt bra resan jag var påför nån vecka sen..
men, kanske är det viktigt att bryta ihop lite och känna hopplösheten en stund för att förstå att de riktigt bra sakerna inte kommer till en utan att man får kämpa?