piteå i mitt hjärta
igår var det dags för piteås andra smaskkväll för den här våren. riks-smask annordnades av den nordligaste musikhögskolan och den här gången väntade inget barjobb för mig och mina peps. istället samlades vi hos emma och hade picknick i gröngräset på hennes bakgård. grill, quinoasallad, tsatsiki, efterrätt och vin så det räckte och blev över. solen höll sig framme och det blev en riktigt bra uppladdning för det som komma skulle. på norrmalmia tjuvade vi till oss bättre platser och för att följa showen med spända ögon. mina tummar höll på piteåbidraget sex i murmansk med pryde pjotr och hans kinky kosack. såklart.
när jag satt där på läktarens femte rad och showen drog igång kom den där känslan som säger att min pitetid snart är slut krypande. jag tänkte på alla duktiga människor som jag har varit omgiven av i tre år. jag tänkte på deras engagemang, deras talanger och allt det där jag vet att jag kommer sakna så att det gör ont när jag lämnar. jag kände mig så otroligt stolt över att få ha varit en del av det, över att ha kallat institutionen för musik och medier min skola i sex terminer. när konfrenciererna fredrik och leah kom in på scenen tillsammans med dansarna ochmed orkester framförde välkomen till pite fick jag gåshud på armarna och det blev alldeles för påtagligt att det här var sista gången jag fick känna mig så här stolt och jag förstod hur hjärtskärande examen kommer att kännas. pitetiden har nog bannemej varit nåt av det bästa i mitt liv och det är kvällar som igår som jag alltid kommer att bära med mig nära hjärtat.
sex i murmansk vann inte även fast jag, sara och fanny halvt hejade halsen av oss. istället placerade sig piteås andra bidrag högst upp på pallen. och det var inte fy skam det heller, för rosa kallsonger är bra. iaf om man ska tro yngwie front. jag vet inte om jag vågar dra mig till att det var kvällens höjdpunkt, men det var sannerligen en av dem.. förra årets vinnare taxfree framförde den låt vi älskat, nynnat och sjungt sen vi hörde den första gången. och trots att den söta, lilla, blonda var utbytt till en tjej med tvivelaktig finsk brytning är yksi kaksi är bannemej en klass för sig.
när jag satt där på läktarens femte rad och showen drog igång kom den där känslan som säger att min pitetid snart är slut krypande. jag tänkte på alla duktiga människor som jag har varit omgiven av i tre år. jag tänkte på deras engagemang, deras talanger och allt det där jag vet att jag kommer sakna så att det gör ont när jag lämnar. jag kände mig så otroligt stolt över att få ha varit en del av det, över att ha kallat institutionen för musik och medier min skola i sex terminer. när konfrenciererna fredrik och leah kom in på scenen tillsammans med dansarna ochmed orkester framförde välkomen till pite fick jag gåshud på armarna och det blev alldeles för påtagligt att det här var sista gången jag fick känna mig så här stolt och jag förstod hur hjärtskärande examen kommer att kännas. pitetiden har nog bannemej varit nåt av det bästa i mitt liv och det är kvällar som igår som jag alltid kommer att bära med mig nära hjärtat.
sex i murmansk vann inte även fast jag, sara och fanny halvt hejade halsen av oss. istället placerade sig piteås andra bidrag högst upp på pallen. och det var inte fy skam det heller, för rosa kallsonger är bra. iaf om man ska tro yngwie front. jag vet inte om jag vågar dra mig till att det var kvällens höjdpunkt, men det var sannerligen en av dem.. förra årets vinnare taxfree framförde den låt vi älskat, nynnat och sjungt sen vi hörde den första gången. och trots att den söta, lilla, blonda var utbytt till en tjej med tvivelaktig finsk brytning är yksi kaksi är bannemej en klass för sig.
Kommentarer
Trackback