en sång för vår elite

utanför fönstret är gatorna regnvåta och jag kurar ihop mig i soffan under täcket och tycker att det är en evighet tills idol börjar och mina tår är kalla trots att jag har raggsockor och näsan är kall men jag vägrar stänga fönstret för jag älskar höstluften, jag älskar hur den luktar och hur den tar med sig fukt och frisk kyla. jag tänder doftljus från ikea och pallar upp ryggen med stora kuddar som jag köpt till fyndpris i luleå i somras och tänker att det vore mysigt om jag inte var ensam utan hade nån att vila huvudet mot eller bara sitta bredvid för det är bättre att vara två. ibland. men samtidigt är det skönt att vara själv, att tänka själv, att bestämma själv, att bara känna själv. men det är bättre att vara två. ibland.

idag krisövade vi med piteå kommunen och låtsades att det brann i stan, vi ringde ringde ringde, störde störde störde och låtsades att vi var alldeles riktiga journalister. men tydligen var vi för snälla för journalister ska skjuta på och pressa pressa pressa för så gör riktiga journalister. snart är vi riktiga journalister. jag känner skräckblandad förtjusning och vet inte alls vad jag vill. och jag har målat naglarna i silver och på fredag är det rockpub på kåren. jag längtar efter att se kända ansikten och dricka öl i värmen och skratten och smälta ihop i den där mysiga geggan som är en kårkväll i piteå.

min bloggfrånvaro handlar bara om lathet och jag skäms över att jag inte ens orkar knappa ner meningslösa rader som bara når några få i min närmaste omgivning. hur som haver, nu är bloggfingrarna igång, kryss i taket.

helgen har spenderats i luleå. hos far, mor, bror och det nya huset. det nya huset inhyser äntligen familjen men är, förutom bo-funktionen, ett totalt kaos. jag och mor har ägnat stor del av helgen till att hitta en väg ut ur kaoset och trots att vi kom en bit på vägen är det oändligt långt kvar. mitt i all röra av flyttkartonger och omonterade möbler har jag hittat mig ett roande moment. jag har vinkat till bilar. till saken hör att mina päron har flyttat in på ett alldeles nytt område i luleå, där alla hus har byggts från noll och den ena byggideen är mer orginell än den andra. detta har gett hela luleås befolkning ett nytt söndagsnöje (som även kan utföras på alla veckans övriga dagar). nöjet består i att köra snigelfart runt de nya kvarteren och spana in de nybyggda husen, samtidigt som man låtsas se diskret och ointresserad ut. kanske tror dessa söndagsåkare att de är ensamma, men när man börjar räkna bilar blir det skrattretande. (åtta bilar på femton minuter när jag diskade efter middagen) mitt mission i helgen har varit att heja åt alla bilar, ni vet sådär som busschaufförerna vinkar när de möter en annan buss med sin buss. under gårdagen och idag har jag vinkat till ett trettiotal bilar, ingen har vinkat tillbaka.

förutom att vinka till bilar och packa upp kartonger har jag varit på världens bästa grillmiddag där jag skrattade så jag fick ont i käkarna, skakat rumpa på make out trots att jag inte hade lust att gå ut, badat bastu och ätit en fin söndagsmiddag med världens finaste familj. vilken toppenhelg!