en sång för vår elite

andra veckans andra dag på praktiken. piteå-tidningen i all ära, men nog hoppas jag att det är mer action på den redaktion jag hamnar på nångång i framtiden. har verkar allt lite lätt sömnigt, skönt till en början men väldigt långtråkigt efter ett tag. speciellt när man inte direkt blir överöst med jobb.
dock, imorgon publiceras min första artikeln där endast mitt namn står i byline. (om nu inte nyhetschef annika ändrar planerna) det känns bra, även om texten kanske inte är den bästa jag leverat.

idag kom äntligen csn och resultat från nattslit på donken. det firade jag med att boka tågbiljetter. nu väntar besök i saras skåneland och sen blir det hultsfred för hela slanten. sommaren närmar sig verkligen med stormsteg och jag längtar bara mer och mer för varje dag som solen visar sig. lovely!

jag har balkongdörren öppen utan att det känns kallt och solen strålar envist in genom mitt fönster. det är en envishet som gärna får hålla i sig tills all snö är borta och bladen börjar synas på träden. jag har sagt det många gånger, men nu är våren påväg på riktigt. nu sopas gruset bort från gatorna och blommor växer på husfasadernas solsida. det är underbart!

idag var det tredje dagen på praktiken på piteå tidningen. det känns helt okej. ett minus för att intresset för oss verkar vara rätt ljummet. halvslappt sådär. dock finns det ett helt gäng festliga personer där.. det diskuteras rock och titt som tätt sjunger winnerbäck dunkla rum från en mobiltelefin. det om något får en att trivas.

det var med stolthet jag bläddrade upp min och saras artikel på morgonmötet imorse. när jag sen tog mig en titt på löpsedlarna trillade jag nästan av stolen. vår artikel låg på löpet! oj så fnittrig man kan bli av att se sina egna ord på ett gult a3.

ikväll, när jag satt hos magnus på stolt-möte ringde min telefon. trodde det var mamma och suckade lite inombords, kände att jag inte orkade prata med henne. hon uppskattar inte stolt, det är ju en bekräftelse på den felande delen i mig.
men när jag hade grävt fram telefonen kom leendet. sophie! min älskade, finaste, underbara sophie!
vi har inte pratat på säkert ett halvår och hennes röst fick mig att känna hur mycket saknad jag har inom mig. saknad efter henne. saknad efter den förståelse som bara hon kan ge mig.

- lasse sjunger om hjärter dam, och då kunde jag ju inte annat än att tänka på dig.

sophie fanns där när allt rasade. när jag för första gången tappade greppet om allt omkring mig. då gav hon mig lugnande ord, lyssnade, torkade tårar. allt trots att hon befann sig i andra delen av landet. hon var min räddning vid oräkneliga tillfällen och art prata med henne igen får mig att förstå att hon kommer att fortsätta att rädda mig. igen, igen, igen.

på testet 'hur ser din omgivning dig?':

andra betraktar dig som frisk, livlig, charmig, roande, praktisk och alltid intressant.
en person som alltid står i uppmärksamhetens centrum, men som är tillräckligt balanserad för att inte låta det stiga dig åt huvudet. de betraktar dig som vänlig, hänsynsfull och förstående, en person som alltid kommer att pigga upp dem och ställa upp för dem.

stämmer det?

jag lyssnar på kent för första gången på en evighet. det gör mig både glad och väldigt nostalgisk.
kent väcker minnen som inget annat. fina minnen. för det mesta.
jag tänker på den vita stadion en vecka innan studenten. älskade sophie och jag i solen, i kön med tusentals andra. tänker på finaste sebbe som kom och hälsade på mitt i all väntan. på den fina stråkkvartetten. på lyckan och värmen. på lyckotårarna och närheten. jag längtar tillbaka. det var vackert då.

när jag blir grå
när jag faller
orkar du för två?
när idag blir igår
kommer du att älska mig ändå?

livet flyter på bra nu. jag trivs! dagarna fylls av skratt på ett sätt som jag inte är van vid. det mesta känns lätt nu. jag har saker att se fram emot. vackra saker. det är pirr i magen och leenden på läpparna. det mesta är faktiskt bra just nu!

om du finns, om du kan
om du vill komma hit
kom hit, kom hit
och slunga mig rätt in i smeten
jag faller med flit

min energi går att ta på, min lycka går att se och mina leenden lämnar inte mina läppar. det känns otroligt bra att orka så mycket som jag orkar nu, att känna så mycket som jag känner nu, må så bra som jag mår nu.

hon är vacker. hennes ord får mig att sväva och hon sprider en otrolig värme inom mig.
hon är underbar helt enkelt!

du har så underbara ord
du kan le så att jag smälter
du kan ge så jag tar åt mig

jag vet inte vad som händer med mig. jag ler utan avbrott. idag har jag spelat lasse så att väggarna skakat (förlåt kära grannar!) och dansat runt i lägenheten. hela dagen och kvällen har jag varit fylld av energi.
jag har ett envist leende som inte släpper taget om mig, och det känns underbart!

jag pratar gärna sönder
alla torra, gråa nätter

jag hittar änglar. eller, änglar hittar mig. får mig att tro och känna.

det känns som att jag är påväg uppåt nu. på riktigt. jag glädjer mig åt de små sakerna, sådant som jag inte ens brukade se förut. idag strålade solen oavbrutet. från en klarblå himmel. det kändes som vår i luften och termometern visade plusgrader. när jag kom hem till min tomma lägenhet öppnade jag balkongdörren, drog på lasse och sjöng med ut i februariluften som luktade vår.

tack för den här dagen!
fina ord i fina mail, fint väder, fina vänner, fina skratt, fina skor och fin längtan..

jag börjar, allt oftare, fundera vad jag gör med mina dagar. det känns som att de segar sig fram i ett rasande tempo. vart tar tiden vägen?
jag spenderar massa tid i skolan, den tiden känns som att den kryper sakta fram, ändå är den över på ett kick. sen skulle jag vilja säga att jag och sara åker och tränar, men det har inte hänt så många gånger än. (som bekant åkte jag på den förbannade förkylningen).
jag känner sällan att jag hinner plugga, tvätta eller städa. hur kommer det sig? vad bokar jag min tid till?
tyvärr vet jag nog svaret. det stavas dator. (kombinerat med musik, tv och böcker.)
det må vara patetiskt, och jag må försöka ta mig ifrån det. men varför egentligen? vid datorn finns människor som får mig att skratta, som lyser upp min vardag och gör mig på gott humör. där finns människor som jag inte bara kan knalla över till när jag känner mig ensam. människor som förstår, och tycker om mig även när humöret är i botten och jag känner mig liten och ynklig.
varför ska jag hålla mig ifrån dem?

jag är fortfarande förbannat förkyld, trött på grund av på tok för lite sömn, lidade av min ömmande axel och yr av alla krav och allt som måste göras. men ändå känner jag mig uppåt. det känns som att jag har ett litet leende som kittlar i mungipan. det beror nog på mer än en anledning.
den planerade stockholmstrippen skapar längtan som aldrig förr. fem brudar gör huvudstaden med inslag av winnerbäck (den stora anledningen!), shopping och ikea. det kommer bli hur bra som helst!
nya bekantskaper dyker upp. som lockar fram skratt och förhoppningar. skaran växer, på nätet och i piteå. och det känns underbart!

det kändes konstigt att se namnet på listan. och det fick mig att fundera på hur jag kommer att reagera. men det visar sig med tiden antar jag.

det känns som att jag inte vet var jag är påväg längre. som att jag famlar i dimma utan att riktigt hitta ut. var tog jag vägen? var tog lusten och handlingskraften vägen? jag går bara och väntar, hoppas och längtar. trots att jag inte vill något annat än att hitta ut.

jag fick ett avbrott. en helg av andning, mjuk snö och ständiga skratt. jag njöt av varje stund och kände glädje för att jag trivs och passar in. för att jag får vara en del och uppskattas. men samtidigt kändes det som att jag missade mycket på hemmaplan. som att min värld pågick utan att jag var med.

just nu fylls min vardag av skola, planering och dagisnivå. dessutom börjar jag hitta saker att se fram emot. jag börjar bygga en lista av längtan. en dryg månad till första anhalt. måste försöka fokusera på det.

happy never lasts

mina tvivel och min oro var befogad. tisdag för lite drygt en vecka sen blev en kväll full av tårar.
det är inte vi längre.

kanske var det som hände för det bästa, men just där och då kände jag inget annat än hopplöshet.
det kändes som att det som representerat lycka och fått mig att må bra i så många veckor slets från mig och allt jag ville göra var att hålla fast. hålla hårt. men jag kunde inte. jag kunde bara låta tårarna rinna och försiktigt börja släppa taget.

jag spenderade två dagar i dimma. med våta kinder och hopplöshet. det kändes som att det bara fanns mörker.
sen förstod jag att jag måste resa mig igen och blicka framåt. att jag måste fokusera på det som kommer. inte det som har varit. jag försökte tänka på alla klyschor om att man inte kommer framåt om man låter sig själv älta. kanske var det dem som fick mig att lyckas le lite. och förstå hur mycket annat som gjorde mig glad och fick mig att må bra. (fredagkvällen gjorde även en gott intryck!)

just nu kan jag acceptera situationen som den är nu. jag till och med trivs med den.
det är som hon sa. det bästa är att vi har varandra som en del i våra liv.

jag har sprungit i ett liv nu
jag sprang för att stå still
i jakt på ett mirakel

har jag hittat mitt mirakel? eller ska jag fortsätta springa?
det känns som att jag har tappat modet att våga tro. jag tvivlar på nästan allt.
jag vill lita på garantier. våga hoppas och våga se längre än morgondagen.