ombyte
det har varit en vecka som rusat fram. skola, umgänge, plugg, film. det har varit en bra vecka, men just nu känns det som att jag håller på att spricka av all tristress. jag har hur mycket som helst att göra, att ta tag i, ta mig förbi men orken är slut och jag känner bara ett stort gaaaah! som att jag behöver göra nåt annat, slippa tänka och fokusera på alla måsten. just nu skulle jag behöva en promenad, andas lite höstluft, spontanhäng, ett ombyte. jag är så otroligt nöjd med mitt liv nu, jag är nöjd med piteå, nöjd med umgänget, påhitten, sällskapet, planerna, allt det där, men jag behöver något annat också. något som ger lite distans och en annan syn på saker och ting. nån som inte vet allt, alla chargonger, intriger, allt det där.. behöver lite nya ord, för att bland upp allt underbart.
imorgon är det upplevelsefest. som jag ser fram emot det! nåt hemligt, nåt annat än tradiotionella kåren en fredagkväll. dresscode: underställ. det har vi fixat. plus lite till. kan bli hur bra som helst! :) fix och mat hos sara, förfest hos steffen sen kåren. undra om denna fredag blir lika intrigfylld som föregående. haha. let's hope not. undra hur länge vi ska leva på sviterna av den kvällen.
min kisse har förkärlek för smutsiga strumpor. när hon inte lever rövare och gör sitt bästa för att riva ner gardiner och blomkrukor vilar hon och smider planer i tvättkorgen. tokigt att man inte kan bli arg även fast hon sprider blomjord över hela golvet. men hur skulle man kunna bli arg på de ögonen?
imorgon är det upplevelsefest. som jag ser fram emot det! nåt hemligt, nåt annat än tradiotionella kåren en fredagkväll. dresscode: underställ. det har vi fixat. plus lite till. kan bli hur bra som helst! :) fix och mat hos sara, förfest hos steffen sen kåren. undra om denna fredag blir lika intrigfylld som föregående. haha. let's hope not. undra hur länge vi ska leva på sviterna av den kvällen.
min kisse har förkärlek för smutsiga strumpor. när hon inte lever rövare och gör sitt bästa för att riva ner gardiner och blomkrukor vilar hon och smider planer i tvättkorgen. tokigt att man inte kan bli arg även fast hon sprider blomjord över hela golvet. men hur skulle man kunna bli arg på de ögonen?
begagnade bröst
vad tänkte hon? vad fick henne att tro att två hårda melohalvor på en platt bröstkorg skulle bli snyggt? två random placerade plasttuttar med en landningsbana emellan? snälla jessica?
när ska brudar fatta att naturliga tits är finast? det finns inga ursäkter. det tror jag att de flesta håller med om, oavsett vad de påstår utåt. det är inte så jävla kul längre, jag lovar.
jag kommer fortfarnade att hävda att de begagnade bröst lars winnerbäck sjunger om är av silikon och att snooks fräscha bröst är små och natrurliga.
tills vidare kan vi ju tacka alla som såg förnedrings big brother denna säsong, röstade på jessica och gav henne pengar så hon också kunde bli en i raden av blonda brudar med plasttits. precis vad världen behöver.
bild: expressen.
jag har frihet i blicken, precis som du
nu är det banne mig på tiden att jag uppar lite. bloggandet var en stor ambition när jag började men jag kom visst av mig nånstans på vägen. inte för att jag tror att jag hade sådär överdrivet många läsare den lilla period då jag faktiskt skrev nån rad då och då eller att mitt liv finnes så särskilt intressant för omvärlden, men skrivandet ligger ju alltid där och lurar på något sätt. ibland tror jag att jag har tappat bort det, det känns så alldeles för ofta. som att jag inte vet hur man gör längre (om jag någonsin vetat).
tänk hur trivsamt det kan vara med ensamtid ibland. jag facineras över hur tydligt jag känner när det behövs. när jag behöver vara själv med tänka ljus, mjuka kuddar och litervis med te. då jag ler för mig själv då mörkret sänker sig utanför och jag fyller min playlist med mina favoritbrudar för tillfället. anna ternheim, maria mena, lisa miskovsky, nina kinert, elin sigvardsson.. och så dixie chicks - not ready to make nice en sådär femtioelva gånger.
mitt i ensamheten (ordet som är två ytterligheter. något som jag kan känna mig så tillfreds med. eller gråta ögonen ur mig över) känner jag hur nöjd jag är med mitt liv just nu. hur underbart det är med ankarskvällar och interna skämt, hur jag älskar spontant häng och efterlängtade planer. det känns som att jag hittat min plats där jag kan vara jag med allt jag vill uttrycka. jag känner mig lugn. trygg. kanske ordnar saker och ting upp sig till något bra. trots allt. allt eftersom. jag kanske får lära mig att ibland tar vägen slut och man kommer inte längre. att man inte kan hoppas på de bra refrängerna hela tiden utan får nöja sig med att man kommer en bit på vägen.
tänk hur trivsamt det kan vara med ensamtid ibland. jag facineras över hur tydligt jag känner när det behövs. när jag behöver vara själv med tänka ljus, mjuka kuddar och litervis med te. då jag ler för mig själv då mörkret sänker sig utanför och jag fyller min playlist med mina favoritbrudar för tillfället. anna ternheim, maria mena, lisa miskovsky, nina kinert, elin sigvardsson.. och så dixie chicks - not ready to make nice en sådär femtioelva gånger.
mitt i ensamheten (ordet som är två ytterligheter. något som jag kan känna mig så tillfreds med. eller gråta ögonen ur mig över) känner jag hur nöjd jag är med mitt liv just nu. hur underbart det är med ankarskvällar och interna skämt, hur jag älskar spontant häng och efterlängtade planer. det känns som att jag hittat min plats där jag kan vara jag med allt jag vill uttrycka. jag känner mig lugn. trygg. kanske ordnar saker och ting upp sig till något bra. trots allt. allt eftersom. jag kanske får lära mig att ibland tar vägen slut och man kommer inte längre. att man inte kan hoppas på de bra refrängerna hela tiden utan får nöja sig med att man kommer en bit på vägen.
söndag 19 februari
jag är fortfarande förbannat förkyld, trött på grund av på tok för lite sömn, lidade av min ömmande axel och yr av alla krav och allt som måste göras. men ändå känner jag mig uppåt. det känns som att jag har ett litet leende som kittlar i mungipan. det beror nog på mer än en anledning.
den planerade stockholmstrippen skapar längtan som aldrig förr. fem brudar gör huvudstaden med inslag av winnerbäck (den stora anledningen!), shopping och ikea. det kommer bli hur bra som helst!
nya bekantskaper dyker upp. som lockar fram skratt och förhoppningar. skaran växer, på nätet och i piteå. och det känns underbart!
det kändes konstigt att se namnet på listan. och det fick mig att fundera på hur jag kommer att reagera. men det visar sig med tiden antar jag.
den planerade stockholmstrippen skapar längtan som aldrig förr. fem brudar gör huvudstaden med inslag av winnerbäck (den stora anledningen!), shopping och ikea. det kommer bli hur bra som helst!
nya bekantskaper dyker upp. som lockar fram skratt och förhoppningar. skaran växer, på nätet och i piteå. och det känns underbart!
det kändes konstigt att se namnet på listan. och det fick mig att fundera på hur jag kommer att reagera. men det visar sig med tiden antar jag.
torsdag 26 januari
happy never lasts
mina tvivel och min oro var befogad. tisdag för lite drygt en vecka sen blev en kväll full av tårar.
det är inte vi längre.
kanske var det som hände för det bästa, men just där och då kände jag inget annat än hopplöshet.
det kändes som att det som representerat lycka och fått mig att må bra i så många veckor slets från mig och allt jag ville göra var att hålla fast. hålla hårt. men jag kunde inte. jag kunde bara låta tårarna rinna och försiktigt börja släppa taget.
jag spenderade två dagar i dimma. med våta kinder och hopplöshet. det kändes som att det bara fanns mörker.
sen förstod jag att jag måste resa mig igen och blicka framåt. att jag måste fokusera på det som kommer. inte det som har varit. jag försökte tänka på alla klyschor om att man inte kommer framåt om man låter sig själv älta. kanske var det dem som fick mig att lyckas le lite. och förstå hur mycket annat som gjorde mig glad och fick mig att må bra. (fredagkvällen gjorde även en gott intryck!)
just nu kan jag acceptera situationen som den är nu. jag till och med trivs med den.
det är som hon sa. det bästa är att vi har varandra som en del i våra liv.
mina tvivel och min oro var befogad. tisdag för lite drygt en vecka sen blev en kväll full av tårar.
det är inte vi längre.
kanske var det som hände för det bästa, men just där och då kände jag inget annat än hopplöshet.
det kändes som att det som representerat lycka och fått mig att må bra i så många veckor slets från mig och allt jag ville göra var att hålla fast. hålla hårt. men jag kunde inte. jag kunde bara låta tårarna rinna och försiktigt börja släppa taget.
jag spenderade två dagar i dimma. med våta kinder och hopplöshet. det kändes som att det bara fanns mörker.
sen förstod jag att jag måste resa mig igen och blicka framåt. att jag måste fokusera på det som kommer. inte det som har varit. jag försökte tänka på alla klyschor om att man inte kommer framåt om man låter sig själv älta. kanske var det dem som fick mig att lyckas le lite. och förstå hur mycket annat som gjorde mig glad och fick mig att må bra. (fredagkvällen gjorde även en gott intryck!)
just nu kan jag acceptera situationen som den är nu. jag till och med trivs med den.
det är som hon sa. det bästa är att vi har varandra som en del i våra liv.
måndag 16 januari
jag har sprungit i ett liv nu
jag sprang för att stå still
i jakt på ett mirakel
har jag hittat mitt mirakel? eller ska jag fortsätta springa?
det känns som att jag har tappat modet att våga tro. jag tvivlar på nästan allt.
jag vill lita på garantier. våga hoppas och våga se längre än morgondagen.
jag sprang för att stå still
i jakt på ett mirakel
har jag hittat mitt mirakel? eller ska jag fortsätta springa?
det känns som att jag har tappat modet att våga tro. jag tvivlar på nästan allt.
jag vill lita på garantier. våga hoppas och våga se längre än morgondagen.