en sång för vår elite

nu är det banne mig på tiden att jag uppar lite. bloggandet var en stor ambition när jag började men jag kom visst av mig nånstans på vägen. inte för att  jag tror att jag hade sådär överdrivet många läsare den lilla period då jag faktiskt skrev nån rad då och då eller att mitt liv finnes så särskilt intressant för omvärlden, men skrivandet ligger ju alltid där och lurar på något sätt. ibland tror jag att jag har tappat bort det, det känns så alldeles för ofta. som att jag inte vet hur man gör längre (om jag någonsin vetat).

tänk hur trivsamt det kan vara med ensamtid ibland. jag facineras över hur tydligt jag känner när det behövs. när jag behöver vara själv med tänka ljus, mjuka kuddar och litervis med te. då jag ler för mig själv då mörkret sänker sig utanför och jag fyller min playlist med mina favoritbrudar för tillfället. anna ternheim, maria mena, lisa miskovsky, nina kinert, elin sigvardsson.. och så dixie chicks - not ready to make nice en sådär femtioelva gånger.

mitt i ensamheten (ordet som är två ytterligheter. något som jag kan känna mig så tillfreds med. eller gråta ögonen ur mig över) känner jag hur nöjd jag är med mitt liv just nu. hur underbart det är med ankarskvällar och interna skämt, hur jag älskar spontant häng och efterlängtade planer. det känns som att jag hittat min plats där jag kan vara jag med allt jag vill uttrycka. jag känner mig lugn. trygg. kanske ordnar saker och ting upp sig till något bra. trots allt. allt eftersom. jag kanske får lära mig att ibland tar vägen slut och man kommer inte längre. att man inte kan hoppas på de bra refrängerna hela tiden utan får nöja sig med att man kommer en bit på vägen.