en sång för vår elite

det känns lite som att jag trillar baklänges utan möjlighet att ta emot mig. som att jag fått ett oväntat slag i magen och tappat luften. dagens grävopponering fick mig att pysa som en ballong och nu när skoldagen är slut och jag klivit över tröskeln hemma är jag tom. färdigpyst. en tom skrynklig ballong på golvet. utan varken kraft eller ork att själv ta mig upp och bli fylld stor och ståtlig igen. inte utan hjälp. jag har blivit sågad förr och jag var beredd. men att få något man lagt ner energi på i nästan två månader söndersmulat i en handvändning var tungt och just nu har jag svårt att förstå hur jag ska hitta den där pumpen som kan fylla ballongen igen.