en sång för vår elite

helt plötsligt kräver min kropp s ö m n . jag är död när väckarklockan ringer, snoozar i en halv evighet, släpar mig upp, skyndar mig med frukost och övriga morgonbestyr för att kunna krypa ner en liiiten stund till under täcket innan det är dags att möta dagen. så brukar jag inte vara. brukar i och för sig inte våga kalla mig själv morgonpigg  men jag brukar kunna klara mig på några få timmars sömn bara jag vet att jag får sova sen, nångång. kan det vara för att tjugotreårsdagen är i antagande eller är det bara min oinspiration över skolan, snöslasket och rutinvardagen? idag behöver jag verkligen thailand! (en månad kvar!)
för fem minuter sen tvingade jag mig själv att inse att jag måååste ta tag i mig själv och dra mig upp på riktigt. kanske är det för att de senaste dagarna inte lockat alls med sitt innehåll. de har mest gått emot mig. men idag ska vara dagen då alla måsten försvinner. i alla fall för den här veckan. reportage nummer två ska skrivas, once and for all. ny idé, nya tag.