en sång för vår elite

precis när jag hade låtit oengagemanget ta över och jag var påväg i säng trots att klockan bara var tio fick jag det där mailsvaret som jag väntat på sen i lördags. polstjärnan-killen som jag jagat så länge hörde av sig, ursäktade sig och sa att det gick huuur bra som helst att vi gjorde intervjun nääärsomhelst mellan tolv och sexton imorgon (läs: idag). men han jobbade natt så jag skulle inte höra av mig innan tolv. fine! tänkte jag och somnade med huvudet fullt av reportageformuleringar. såg glatt fram emot att ha reportage nummer två färdigt ikväll och verkligen kunna ha nåt att visa upp på handledningen på fredag.
självklart sket det sig. killen med stort k är en jävel på mobilsvar och trots åtskilliga försök att få tag på honom på hans privata mobilnummer fick jag se mig själv besegrad. igen. jag talade in ett trevligt men uppmanande meddelande och bad honom att ringa upp mig, jag upprepade mitt mobilnummer två gånger saaakta och tänkte att har han i alla fall lite hyffs så ringer han upp. men icket! att man kan bli så arg och irriterad på någon man aldrig ens sett! nu är klockan över fyra och hans "lediga tid" är över för idag.
på grund av honom var jag tvungen att mer eller mindre tvinga alldeles för snälla kåren-roland att jag skulle få hänga med dem imorgon. får se hur det blir. just nu har jag bara lust att försvinna på obestämd tid och SKITA i allt vad reportageskrivning heter!