en sång för vår elite

jag vaknade nyss med ett ryck. försökte samla mig själv och tankarna. var är jag, vad gör jag, vad händer? kollade på klockan på telefonen och blev förskräckt när de små röda siffrorna visade 22.37. det sista jag minns var kyckling, saffransbulgur och ugly betty. jag som skulle skriva reportage hela kvällen!

kom hem från en lååång dag i skolan när klockan var alldeles för sent för vad som ska vara normalt. har ägnat mig åt radioredigering mellan klockan ett och halv åtta. att jag har fortfarande hår på huvudet, det mina vänner är näst intill ett under. radioredigering är ingen lek och jag har ÄN EN GÅNG blivit påmind om att jag valt rätt journalistiska inriktning, det är sällan ett block och en penna jävlas med en. har varit millimeter från tårarna större delen av eftermiddagen, skrattat mig näst intill sinnessjuk av tristess tillsammans med conny, förundrats över kerstins lugn och imponerats av mig själv när allt väl var klart. det kanske inte blev det bästa den svenska radiohistorien har skådat. men det blev nånting. att jag då lyckas sova bort min pluggtid och vakna förvirrad och yr av trötthet när det egentligen är dags för nattlig sömn är ett helt annat kapitel. och i det kapitlet är det bäst att inse sina begränsningar och, som bekant, bita i det sura äpplet. god natt!