en sång för vår elite

jag är så trött. och så less. jag sitter på en ganska folktom radioredaktion och försöker få tiden att ticka lite snabbare. helst vill jag bara att den här dagen ska ta slut så jag får dra täcket över huvudet och sova bort allt som bara irriterar mig just nu.
hela dagen har varit lika grå och hal som vädret utanför fönstret. en enda blöt och kall slaskig gegga. började med en snygg försovning som skapade stress och kort om tid till stundande buss. klev ur sängen med den där välkända opeppskänslan i magen men insåg att det bara var att bita i det sura äpplet (eller någon annan passande klyscha) och ta tag i dagen. promenad till bussen i det som jag trodde var regnslask, tji fick jag och blev tvungen att halka mig hela vägen till busstaionen. bussen kördes av en trainee som passade på att göra en extra sväng efter att hans handledare klivit av i antnäs. detta resulterade i att jag blev tio minuter sen till anna på ungdomens hus (som förövrigt nog kommer att stå för det enda positiva på den här dagen). intervjuen med henne flöt på hur bra som helst, vilken dedicated människa! jag var imponerad. tyvärr var jag tvungen att stressa vidare till nästa intervju som skulle äga rum klockan tre. trodde jag. när jag ringde för att "bekräfta" tiden med min intervjuperson hade han andra planer. helt plötsligt var han uppbokad till klockan sex och hela min tidsplan föll.
bussresan tillbaka piteå var ett helt eget kapitel. istället för busschafförstrainee var vi nu välsignade med ett jävla busväder som tvingade chaffisen att göra extra svängar, ta omvägar och vända både här och där. tjugo minuter försenad till piteå. vilket i och för sig inte spelade så stor roll då jag ändå MÅSTE VÄNTA TILL KLOCKAN SEX INNAN JAG FÅR GÖRA MIN INTERVJU!
så här sitter jag, i min irritation, och försöker fördriva tid på ett vettigt sätt. går lagom bra. har nån plan i mitt stilla sinne att lyckas redigera inslaget klart idag. men känner jag mig själv så kommer det göra min både sinnessjuk och gråhårig.