en sång för vår elite

håll andan för fan, blom har inte bloggat på nästan ett år!
jag vet inte varför, jag har tänkt tanken så många gånger, men det har aldrig.. blivit. flera månader av total tystnad vad gör man av det? hur kommer man ikapp? det känns som att det i dagens samhälle är obligatoriskt att underätta sin omvärld om vad man gör, hur man känner och vart man är på väg. jag har misslyckats med mitt uppdrag. jag får försöka göra vad jag kan för att återupprätta min heder. eller nåt.
vad har då hänt? i stora drag.
jag spenderade två ångestfyllda månader tillsammans med mitt liv nerpackat i kartonger på 20 kvadrat i västertorp. vi blev kickade från vår lägenhet i svedmyra och jag hittade en nödlösning. dock hade jag fixat nåt bättre redan innan första lasset till röda linjen gick. för.. jag köpte en lägenhet. KÖPTE en LÄGENHET! knappt 40 kvadrat i finaste högdalen har varit mina sen januari. kanske mitt mest nagelbitande beslut, men utan tvekan det bästa boendealternativet jag har haft under mina två år i sthlm.
min mamma har behandlats för bröstcancer. hon har varit världens tappraste, starkaste och modigaste. hon har opererats, tappat hår och klarat av både cellgift och strålning. jag är full av beundran och stolthet. just nu håller vi tummarna som bäst för att allt ser bra ut när det är dags för återbesök.
jag jobbar kvar där jag jobbade. och jag jobbar på att komma därifrån. känns ganska hopplöst, meningslöst, jobblöst. det är svårt att få göra det jag vill. och inte ens ams kultur vill hjälpa till.
så är det, livet på en pinne! men jag är rätt nöjd ändå. faktiskt.

update: och sist men inte minst, jag har fortfarande äran att hålla den finaste flickan i världen i handen!