en sång för vår elite

lule är som lule alltid har varit. att åka över bergnäsbron påväg från kallax och se ut över vattnet mot gråsjälören och isbrytarna kommer alltid kittla hemtrevligt i magen. kronan-hemmet har blivit mitt hemma i hemstaden trots att jag aldrig bott här "på riktigt". här är grannarna gulligast i världen, det står fem bilar på uppfarten och min orangea cykel står lutad mot garageväggen. precis som det ska vara. i vardagsrummet ligger lillebrors gitarr på golvet och vid datorn sitter samma bror och tittar på simpson/the dudesons/valfri komiker eller övar låtar på gitarren. precis som det ska vara. mamma berättar hur glad hon är över att ha mig hemma och pappa frågar hur det är i storstaden och blir jätteglad när man bestämmer sig för att baka bara för skojs skull. här kör jag bil och blir glad av det, ser ut över vattnet i norra hamn och känner att det en dag kommer vara fint att återvända, jag går storgatan ner och känner igen allt utan att känna mig hemma i det, jag brer på med norrländskan utan att tänka på det och planerar mycket mer än jag hinner utföra.
nu ska jag och pappa göra maränger av överblivna ägg från middagen (wallenbergare tillagade av lillebror!), sen ska jag värma bastun, basta och sova ut inför morgondagen som ska bestå i både mosaik-jobb och öl med ewy. luleå är fint och i påskas trodde jag att jag var redo att återvända snart. nu vet jag att nån helg då och då räcker för att värma min norrlandskärlek. även om den är svår att hålla i styr när nätterna är så fantastiska som nu. nästan dagsljus hela natten, kan man, trots att man är uppvuxen med det, bli annat än kär?