en sång för vår elite

på något underligt sätt kommer nog jack johnson att alltid förknippas med hon som spenderade några år med min bror för att sedan gå vidare och försvinna ut i tomma intet. eller i alla fall till det där stora i väst som vi kallar usa. det är märkligt, jag vet inte riktigt varför men det är hennes ansikte som dyker upp när jack sjunger om banana pancakes eller de där good people. det är facinerande hur viss musik alltid kommer att förknippas med en speciell person, en speciell plats eller en speciell händelse. om jag hör savage garden tänker jag på emma, skolkatalogen och årskurs åtta, kommer alltid förknippas med sophie och gymnasiet, stina har greppet om håkan hellström, anna om tegan&sara och när jag letar fram smashing pumpkins kommer han den där från göteborg alltid fladdra förbi i tankarna. om jag trallar till lasse lindh dyker statsparken sommaren 2005 upp, tillsammans med lifehouse finns en musikälskande stockholmare som stod för nästan hela mitt musikutbud 2002, emil jensen kommer alltid vara hösten 2008, med allt vad den innebar och moneybrother, frans ferdinand, jason mraz och allt annat som spelades på kåren kommer alltid vara pite och mina pitepeople.