en sång för vår elite

inte nog med att det är förjävla kallt i min lägenhet och jag börjar jobba igen (på jobbet jag hatar) imorgon, min kyl valde att lägga av idag också. nog för att stockholmshems jour var fantastiska och hade levererat en lånekyl inom en timme efter mitt samtal, men det kändes ändå som en motgång.
nu är klockan allt för mycket med tanke på att jag ska stiga upp innan sex imorgon. men att lägga sig i sängen efter att ha snyftat mig igenom de sista sidorna av min vän leonard framkallade akut pengapanik och ensamhetsångest. jag hade brännande tårar bakom ögonlocken och var nära att ringa världens bästa mamma för några tröstande ord. men jag bet ihop, lämnade sängen och drog på mig kläder i hopp om att hitta någon vid datorn som kunde lyssna lite. jag har ett jobb där jag sliter häcken av mig för knappt några pengar alls, och matchat till det stundar dubbla hyror, csn-återbetalningar och en hyresdeposition till en lägenhet som jag inte ens skrivit kontrakt på. det känns som att jag har hundra saker att fixa, kolla upp, ta tag i men jag knuffar bara allt framför mig och hoppas att det ska lösa sig. jag har kommit in spiral som jag inte alls vill befinna mig i. ett jobb jag inte tycker om, en lön som inte räcker och en osäkerhet över hur allt ska lösa sig. jag behöver ett nytt jobb, alternativt en lottovinst. eller bara en hård kram.