en sång för vår elite

i lördags när jag stod och väntade på tunnelbanan hem (efter en eftermiddag med sara som bestått i firande av world record store day med uppträdande av john me och skräpmat i solen i kungsan) stod det en tjej framför mig med de högsta tandpetarsmala klackarna jag sett på länge. jag stod ett tag och funderade på hur man tänker när man väljer dessa skodon för en lördag på stan men kunde inte för mitt liv finna varken logisk eller estetisk förklaring. tjejen hamnade mittemot mig på tåget och jag fortsatte förundras över hennes knallig kornblå pjäser och funderade lite på vad hennes tår tyckte. när tåget anlände svedmyra skulle jag av, så även bruden. hon trippade och stapplade ner för trapporna framför mig och jag var tvungen att vänta med mina steg för att det gick så sakta. halvvägs ner vinglar hon till på ena klacken, ramlar framlänges och landar på knä på vita byxor, tappar mobil åt ena hållet, väska åt andra och shoppingpåsar åt tredje. jag stannar och räcker fram en hand för att hjälpa henne upp och frågar "gick det bra?". märkbart generad svarar tjejen ja och vänder sig om för att samla ihop sina spridda tillhörigheter. jag går ut genom spärren och börjar vandra hemåt i mina überplatta converse och tänker: tur att jag inte blev en såndär brudig brud.