en sång för vår elite

i lördags hade jag jätteont i örat, det liksom sprängde i det jag gissar är trumhinnan. min bror övertygade mig om att jag var påväg att få öroninflamation. öroninflamation var hans stammissjukdom när han var liten och han menade prompt att det var så det började. jag är skiträdd för sånt. feber vet jag vad det är, förkylning och magsjuka också. men öroninflamation, det är helt ny skrämmande mark. jag nojade lite och sa bestämt att jag minsann inte tänkte få nån öroninflamation och hela dagen försökte jag ignorera att örat gjorde satans ont varje gång jag gapade/pratade/gäspade. och så när jag vaknade på söndagmorgon gjorde inte örat ont längre. istället hade jag fått ett rivande svidande ont i halsen. sådär så att det svider när man sväljer, river när man pratar och man inte ens vill tänka på att hosta. sen kom snoret. och nästäppan. och ynkligheten. och nog mycket kraft att släpa täcket till soffan för att ligga där och tycka synd om sig själv en hel dag. nu är det måndag och jag har stigit upp för att ta mig till jobbet. halsen gör lika ont, snoret har tilltagit i kraft och jag anar ont i bihålorna. jag vill krypa ner under täcket och tycka synd om mig själv en dag till men istället tänker jag plikttroget att jag måste ta mig till jobbet för att "bli sjuk" två timmar innan instämpling är inte acceptabelt. fan, fan, fan. jag måste lära mig hur man gör när man sjukanmäler sig.