en sång för vår elite

jag har bott i piteå i tre år. min första höst, efter bara nån enstaka månad som pitebo brandbombades rfsl nords lokal polstjärnan. på kort tid eldhärjades lokalerna vid två olika tillfällen. jag minns hur arg jag var, för det kändes som ett hån på mitt nyfunna självförtroende, över läggning och hela baletten, som kommit i samband med flytten till nåt eget i en ny stad. det var manifestation på byxtorget och jag var med, kände gemenskap med, och värme från, alla andra som också ville säga ifrån. jag vet att jag på nåt sätt alltid upplevt piteå som öppet, som sådär gemytligt hemtrevligt och med en "kom som du är"-mentalitet. men jag vet inte. inatt var det dags igen. ny attack mot polstjärnan. jag blir så trött, arg och ledsen. vad är det som är så svårt med att låta människor leva sina liv på det sätt som gör dem lyckligast?
det börjar skymma ute och regnet som har haft makten hela dagen har fått nya krafter. jag har trötta ögon och skulle verkligen behöva en kram.