en sång för vår elite

det tjatas ofta om rufus wainwrights version av hallelujah ,(för att inte tala om fröken amanda jensens, som jag dock har ruskigt svårt för) och visst, den är fin och stämmningsfull och mäktig och allt det där. men den är ju ruskigt uttröttad. vi har hört den, vi kan den, vi vet precis när den lyfter. imogen heep har också gjort en version. det är stillsamt och utan mäktig power-topp men jävlar vad jag blir alldeles gåshudig.