en sång för vår elite

jag var på spinning idag. för första gången på sisådär två år. jag hatar spinning. därför har jag undvikit det. men det sägs ju vara bra. så jag bet ihop. jag trodde med säkerhet att jag skulle dö. minst. jag trodde att jag skulle trampa av mig benen och drunkna i min egen svett. det gjorde jag inte. jag dog inte. men det var nära. jag beundrar människor som går på spinning regelbundet. jag beundrar dem som kan hitta motivation i att sitta och trampa runt runt på pedalerna. jag önskar verkligen att jag kunde vara sån. jag tror det skulle vara bra för mig. men jag är inte sån. jag är verklgien inte sån. jag ser aldrig något mål. jag hittar ingen glädje. ingen tjusning. på ett aerobicpass bygger man upp koreografin allt eftersom passet fortlöper. i slutet har man en färdig "produkt" av vad man ådstakommit under timmen som gått. det känns som en seger att ta ut allt på den färdiga koreografin när det är dags för finallåten. när det kommer till spinning trampar man bara. hela tiden.
kanske jag ska gå igen nästa fredag?