en sång för vår elite

jag är ytlig. jag är ytlig och ogenomtänkt och tråkig och blasé. det finns inget djup i det jag skriver. jag skärmar av och tar steg tillbaka. jag håller inne och känner onödigt mycket respekt. jag vågar inte vara helt ärlig och känner hur tråkig tråkig tråkig jag blir. jag skriver inte längre från hjärtat och jag känner mig instängd och avstängd utan att egentligen tänka på det varje gång jag öppnar ett nytt inlägg. jag förmår mig inte att spy ut allt jag känner även fast jag inte är rädd för hur det ska tolkas eller direkt bryr mig om någon tar illa upp. jag vet inte varför jag har blivit så. mitt huvud kokar ofta och det naturliga vore att knappa ner allt utan censur, men ändå verkar jag ha nån undermedveten spärr som säger nej. jag tror jag måste jobba på den där spärren. för även om det är något skönt egoerotiskt i att sprida sitt liv för allmän beskådan så finns det andra funktioner. som verkar på andra sätt. på bra sätt. för mig.
vad är jag rädd för?