en sång för vår elite

ikväll har det varit äkta stupid sunday. mensvärken från helvetet dök upp och satte standarden vid femtiden och när inga ipren gick att finna i badrumsskåpet eskalerade det bara. jag slogs av hur mycket jag hade tänkt hinna göra innan jag åker till sthlm igen om fyrtioåtta timmar. jag slogs av den där känslan av att allt känns övermäktigt, då man helst vill krypa ihop till en liten boll och gömma sig en stund. alternativt gråta en skvätt eller två. jag har massa, massa saker som jag hade tänkt skulle få plats i resväskan men jag förstår just nu inte för mitt liv hur det ska gå till. jag har flera flyttkartonger som jag lovade att gå igenom innan jag åker ner men vet just nu inte vart tiden ska gå att finna. jag är världens bästa på att skjuta upp saker till sista stund, bli överstressad och bryta ihop över det istället för att ta tag i det. det faktum att jag ska jobba både imorgon och på tisdag gör inte saken bättre. och det faktum att jag vet att jag inte kan säga bort det pga den ekonomiska aspekten gör saken ännu värre. åårgh. just nu vill jag bara bli åtta år och inte behöva ta tag i saker själv, inte behöva packa en stor väska och åka iväg hundra mil från tryggheten hos familjen, inte inse att jag faktiskt har ett liv som faktiskt innefattar ansvar för ett hem, en ekonomi och mig själv utan bara ge mamma en hård kram och stanna kvar i norrlandslugnet ett tag till.