det var ett segertåg
jag läste precis hos sara om hur stockholmslivet är svårt att greppa. och det slog mig att jag också ska vara här på obestämd framtid. jag har inte ett flyg som väntar på arlanda en viss tid om några dagar, väskan som innehåller alla mina grejer kommer att kompletteras med mitt resterande bohag om mindre än en vecka, jag ska inreda det som ska vara mitt för en tid, jag ska skapa rutiner, lära mig att inte känna mig som en turist i allt det SL erbjuder och jag ska så småningom känna att jag inte behöver ta reda på varenda liten minut varenda dag för att supa in det mesta av staden för den är nu mitt hem. och den finns kvar imorgon också. det känns just nu lite för bra för att ta in, men det kommer att ge sig. det vet jag.
igår åkte jag och sara fyrtio mil tur och retur för att hänga med lasse en extra gång i sommar. linköping, hemmaplan och oändligt mycket känslor. jag blev irriterad på cissi och nour men min lätta förälskelse till emil jensen blossade upp till riktig kärlek. miss li fick mig att både le och gråta och trots att jag hade en överförfriskad gaphals bredvid mig lite för stor del av konserten fick turnéavslutningen ett mer värdigt slut än jag kunnat önska. just när jag inte vågade hoppas längre hade lasse tid.
Kommentarer
Trackback