en sång för vår elite

det är lördag och jag har ägnat hela dagen till att grundligt rengöra min lägenhet från golv till tak. inte blev jag gladare för det. det har varit en skitdag från start och det känns som att jag har slösat bort en hel lördag på att tänka för mycket och tycka synd om mig själv. jag har förundrats över hur mycket som kan hända på en vecka och känt mig liten och ensam. det känns som att alla jag vill ska komma och hålla mig sällskap är alldeles för långt borta eller alldeles för upptagna. mamma och pappa är hos lillebror i stora landet i väst och jag skulle lätt ge min högra stortå för att få vara där. jag har nog aldrig saknat familjen som jag gör nu. cancerbeskedet gnager fortfarande i magen och jag gör dumt i att övertala mig själv om att tårar är ett tecken på svaghet. jag behöver något jag inte kan formulera, någon som jag inte kan nå, en känsla jag inte förstår mig på. men hur jag ska hitta det vet jag inte.