en sång för vår elite

enligt min tideräkning var det nollning för två veckor sen. i själva verket pågick nollningen under augustis tio sista dagar. nio månader har sprungit iväg, utan att jag hunnit med. självklart har tiden inte alltid rusat förbi, inte när man befann sig mitt i nuet, när man slet håret över reportagen i november, nästintill grät inför varje nytt gräv-samtal till pnf i februari och frustrerat dämpade sin irritation över b-uppsatsen för bara nån vecka sen. 
nu är det iaf över, ett läsår är till enda och det känns både hur skönt som helst och vemodig så jag nästan vill ta till lipen. jag har sagt alla mina hej då:n och försökt förstå att det nu är tre månader innan vi samlas här igen. då blir det för mitt sista år, och om det går lika fort som detta kommer jag stå här om två veckor (min tideräkning, ni minns) med tårar på kinderna och fundera var all tid tog vägen. 

sara, fanny och patrik - mina bästa pitepeople, mina ständiga homies, det har varit ett sant nöje att vara interna med er under hela läsåret. 
kolsyra - egentligen även detta tillägnat ovanstående stjärnor. jag är stolt över att vi sett att tidningen funnits kvar, även om vi inte varit världens bästa på att publicera.
STOLT - mina förenade gaystudenter, tack för läsåret. vi tog små, små steg uppåt, och jag säger bara en sak: schlagerfesten! 
alla ni som lämnar - det finns många jag lärde känna väl, och flera jag hoppats jag hade hunnit lära känna bättre, men en sak är säker. jag kommer att sakna er! (även de jag aldrig sagt ett ord till, ni ska finnas i korridorerna!)