post kåren

egentligen borde jag väl ligga nerbäddad under täcket nu, men tröttheten har inget grepp om mig och det spritter fortfarande i benen. inte på ett sånt där behagligt sätt utan mer som när man inte kan sitta still på grund av en olustig känsla. ikväll skulle det festas, som vanligt och brukligt en ankars-fredag. jag hade planen att mitt alkoholintag skulle minskas i förhållande till "vanliga" kvällar och jag antar att jag lyckades med det. visst, några öl gick ner men jag kände mig ändå lagomt nykter hela tiden. (förutom när tummen spelade mig ett spratt och delade med sig av det semi-seriösa mms:et som skulle till anna. men det får jag väl, i vanlig ordning, bjuda på.) nu sitter jag, i min nyinköpta lee-skjorta som luktar alldeles för mycket rök och försöker klura ut varför jag längtar hem till luleå så otroligt mycket. det är till och med så att mamma och pappas husvagn (ja, hej trailortrash!) och slitjobbet lockar. kanske vill jag bara komma bort lite, kanske vill jag se något annat än utsikten från ankars sjuttiosju två trappor upp, kanske behöver jag bara få känna mig liten igen och vaggas i en trygg famn för en stund. kanske behöver jag något som jag inte kan sätta fingret på. eller så kan jag.. men det är ju tyvärr så, att ibland känner man sig bara jävligt lurad. och då är det bästa man kan göra att gömma ansiktet i kudden och leta sömnen. god natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback