en sång för vår elite

ibland undrar jag hur hälsosam musik egentligen är. jag fastnar, stänger in mig, glömmer tid och rum. (tydligen är jag känd för att spela enskilda låtar på repeat i en evighet också.) idag är det anna ternheim i allmänhet, separation road i synnerhet som har fått den rollen. rollen att stänga in. det är fint. lugnande och trivsamt. dessutom måste jag ju ladda lite ternheim inför onsdag på kulturens hus. jag spenderar dagen med att vandra mellan datorn, sängen och soffan, fylla på tekoppen, titta ut på kylan och trivas med att idag får jag lufsa runt i mjukiskläder hela dagen utan att det gör något.
ikväll lämnar världens bästa anna sverige för london på obestämd tid. även fast hon alltid har funnits sidådär hundrafemtio mil längre ner i sverige än mig så känns det verkligen som att hon kommer att försvinna långt långt bort, långt långt ifrån mig.