en sång för vår elite

nyss ringde min hemtelefon:

- hej, det är anna-karin.
- hej anna-karin. det är håkan.
- hej..?! (söker i huvudet efter en håkan. känner jag en håkan, känner jag en håkan, känner jag en håkan?)
- hur är det?
- eh.. jo, bra.. (känner jag en håkan, känner jag en håkan, känner jag en håkan?)
- jo, du.. jag söker benny. benny blom.
- hm, då har du nog ringt fel.. (lättnad och känna-sig-dum-känsla)
- heh. okej, ursäkta. hejdå.

klick.


varför frågar man inte; håkan vem? direkt man känner sig tveksam?