en sång för vår elite

jag trodde att jag hade lyckats smita undan allt vad försäljare/värvare/undersökningar via telefon hette. hittills har nix funka jättebra. eller så har jag bara inte varit av intresse för någon telefonterrorist. men alldeles nyss ringde det. en linn från nåt undersökningsbolag som ville prata med den i hushållet mellan sexton och sextionio år som hade haft födelsedag senast. det valet var inte så svårt i mitt hushåll (vad är dealen med ordet hushåll? varför känns det som att det måste inkludera en mamma, en pappa och minst två kids för att användas?). nåväl, hade det inte varit för att denna linn lät väldigt söt hade jag förmodligen tackat nej, vänligt men bestämt. hon skrattade och försäkrade att det inte skulle ta mer än åtta minuter och sa att det skulle vara jättesnällt om jag ställde upp. följande sex minuter och femtiotre sekunder fick jag bita mig i läppen för att inte garva och kunde inte låta bli att tycka väldigt synd om denna stackars tjej (som visade sig vara lika gammal som mig) när hon ställde frågor som: har du funderat på att byta till bergvärme? källsorterar du restavfall? kör du miljöbil? hur allvarligt ser du på licensskolk? hur orolig är du för klimatförändringar?
okej, jag fattar att man måste ha ett jobb, alla behöver en inkomst. jag kanske inte är rätt person att tala om att sälja sig då jag ägnat mycket av min tid till att kränga burgare, men kom igen, den dag jag blir tillfrågad att ringa upp okända människor och be om att få prata med det senaste födelsedagsbarnet, då ska jag fundera på vart jag är påväg i livet.
nu ska jag lyssna på gaydio.

update: gaydiobrudarna spelar martha wainwright, och vem tänker jag på då?
och sen rullar tegan&sara på, och vem tänker jag på då? hallå, bitter-sweet!