en sång för vår elite

okej, det är officiellt. jag har noll motivation. jag är trött och less och lättirriterad och även fast jag trivs med dagarna och ler och skrattar så vill jag bara härifrån. jag längtar till sommaren så det gör ont, jag längtar till något annat så jag håller på att bli tokig och jag längtar efter att det verkligen ska HÄNDA nåt i mitt liv istället för att det bara så trampa på i samma slentriantakt som vanligt. jag saknar ork för alla borden och tänker vad spelar det för roll? jag blir rädd för mig själv varje gång tanken på att hoppa på första bästa tåg/buss/flyg/båt härifrån ploppar upp i mitt huvud och jag funderar på hur faan mitt liv ska se ut för att jag ska vara, rätt och slätt, nöjd. jag är fucked up. för jag har ju så jävla många bra saker som jag borde ta vara på och glädjas åt. eller, det gör jag, missförstå mig rätt, men jag är så trött på att ha den där känslan att jag hela tiden är ett steg ifrån gnagande i mitt huvud. jag låter alla mina ord stanna i mitt huvud för jag ser ingen mening med att knappa ner dem till allmän beskådan (vem skulle jag muntra upp liksom?) och jag har inte vett eller ork att svara på mail som jag lovar att svara på och gör därför fina människor i min omgivning besvikna. det vet jag, men ändå förmår jag mig inte att ta tag i det. jag känner mig håglös, lealös, tröstlös.. kan inte bara någon komma med en stjärnmejsel och skruva åt alla lösa skruvar? snälla?

(jag ska försöka lista allt det där som är bra. för det finns en hel del. och det är ju det jag borde fokusera på..)