en sång för vår elite

det känns som att jag har hundra saker att få ur mig. som att jag har påbörjat och inte slutfört. som att jag har frågor som inte fått svar, tankar som inte gått fram. som att jag har ropat utan att blivit förstådd. det känns som att allt trycker på. som att jag vill med inte kan. att jag vill försöka förklara utan att veta vad jag ska förklara. varför känns så mycket ouppklarat?

är det för att jag ofta hafsar mig igenom saker och ting? tar den lättaste vägen ut? inte vill vara med om obekväma konsekvenser? är jag för lat för att ta mig förbi det jag startat? eller är jag för rädd för att ens våga försöka?  
och om det är så. är det då fel att jag har nöjt mig med den tillvaron? att jag har vant mig vid att jag är så?

jag vet inte. men jag hoppas att jag handlar efter förnuft och hjärta. mitt eget förnuft och hjärta.