en sång för vår elite

min mamma och pappa. iris och hardy. vad hade jag varit utan dem? bara en liten lort. klyscha eller ej, de har format mig till den jag är idag. de har älskat mig oavsett vad och alltid låtit mig förstå det. de har ställt upp i alla lägen, allt från råd mitt i natten som hämtning klockan fyra på morgonen.
när jag var unge var jag nog inte alltid helt lätt att handskas med. jag var en envis en. så envis att jag kunde forsätta skrika bara för att jag vägrade inse att jag vad chanslös, att jag inte hade nåt att sätta emot. pappa brukade sätta mig i bastun (obs: ej varm) och be mig stanna där tills jag slutat skrika. (och nej, det har inte gett mig några men för livet.) en normal unge skulle väl se det som ett bra köp att slippa bastun för att sluta skrika. inte jag, jag satt hellre kvar och fortsatte skrika. när jag blev äldre forstod jag hur lik min mor jag är på envishetspunkten. på samma sätt som jag fått pappas vilja att vara rättvis. och hans gröna ögon.
trots att vi har bråkat, skrikit och haft delade meningar är de utan tvekan två av viktigaste personerna i mitt liv. och sen jag flyttade nästan hundra mil ifrån dem har de bara blivit viktigare.