en sång för vår elite

alltså, tvättstugan. jag vet inte om det finns så många ställen som gör mig irriterad på samma sätt som jag blir i tvättstugan. eller, egentligen är det ju inte själva tvättstugans fel, utan de personer som nyttjar den. idag när jag knallade ner till min bokade grovtvättmaskin för att tvätta mammas matta stod två personer och lassade in tvätt i två maskiner, de tvättade alltså tillsammans. när jag kom ner drygt en timme senare för att torka den stackars mattan snurrade inga tvättmaskiner, ingen hade alltså tvättat förutom det där paret. (märk väl att ALLA maskiner ändå var BOKADE!) ändå var BÅDA torkskåpen upptagna. i det ena hängde ett påslakan, ett örngott och en diskhandduk, i det andra hängde två linnen, en t-shirt och en munkjacka. dessutom var det tvätt i tre små torktumlare OCH i MIN stora torktumlare. jag funderar då 1. vill man inte torka kläder med det man sover i/torkar disk med? och 2. tänker man på NÅGON ANNAN ÄN SIG SJÄLV? eller tror man att alla andras tvätt är torr redan när tvättprogrammet är färdigt? jag blev så arg! funderade ett tag på hur jag skulle kunna hänga upp tvätten på bästa sätt hemma i lägenheten och gick sedan ut för att försöka boka en till tid (vilket givetvis inte GICK eftersom folk bokar tider hejvilt utan att nyttja dem) innan jag förstod att det bara var att knöla in mattan tillsammans med nåt annat i ett torkskåp (det var ju liksom inte så att det inte fanns PLATS). jag hängde mattan tillsammans med kläderna som skulle bäras på kroppen. bara för att.

vid fem började det barka, ungefär samtidigt som sally började leva rövare. huvudet snurrade och gjorde ont på samma gång och pannan var varmare än feber. när jag blundade kändes det som att hela världen snurrade (jag hade ju inte druckit nån alkohol?) och när jag tittade kändes det som att hela huvudet ville gå sönder. sen kom illamåendet och i över en timme satt jag med huvudet över toastolen. sen ställde jag in förmiddagen med jocke, spydde lite till och lyckades sova en timme. nu sitter jag här, invirad i täcket och känner mig liten, ynklig och eländig och funderar på vad som hände. illamåendet lurar fortfarande och mitt huvud låter mig tro att jag drack massa vin igår. det är inte speciellt angenämt. särskilt med tanke på att vi har en rapport som måste bli klar och en av kursens få föreläsningar i eftermiddag. trist att vara borta då liksom..

det har börjat igen. sallys tourettessyndrom. blomjorden yr all världens väg och de stackars gröna tingen i krukorna lever återigen farligt. även mina fransgardiner får ilskna påhopp allt oftare. men samtidigt är hon keligare än någonsin. hon är periodare. eller schizofren, välj själv. men hon är min (eller min sambo/inneboende, eller hur det nu var?) och jag älskar henne. trots allt.
dagen lär inte platsa på nån best of-lista, det har varit manic monday hela dagen och jag har inte fått ro i kroppen alls. mordern jävla journalistik med e-papper och rapporttristess blev huvudvärk och knäont. cykeltur till opepp träning och inga krafter kvar. dagens höjdpunkt spenderades med melting marshmellaow moment från lush följt av jordgubbssmoothie under täcket i soffan.
imorgon ska jag studiebesöka nsd:s webbredaktion och träna krisövning med piteås kommungubbar. sen ska jag kanske skriva om allt det där jag grunnar, funderar, lurar och stör mig på. men bara kanske.

hur gör man när energin ligger långt under fotsulorna och man inte vill annat än att ta vara på de sista timmarna innan det nalkas slita natt en hel helg. finns det nåt piller man kan ta? kan man köpa ork? min sommar rinner mellan fingrarna på mig och jag förmår mig inte att ta fast i den. jag jublade högt över siffrorna på mitt lönebesked, men kommer den här sommaren ha genererat i annat än sådana siffror? jag blir ledsen av tanken.

luleå vecka fyra och har jag hunnit njuta av luleålivet sådär som jag ville? nej. för jag har tvingats spendera all vaken tid till att jobba eller förbereda sig för att jobba. min kära schemaläggare (jag utelämnar alla personliga åsikter om honom, det skulle ge för många svarta prickar på min tunga) tyckte att det var en bra grej att ge mig alla skift som ingen annan vill ha. han tyckte också att det var en bra grej att låta mig jobba alla timmar då mina vänner är lediga. det har resulterat i att a-k så gott som alltid jobbar stängning måndag och tisdag (14-22.30), stängning onsdag (då har jag även en natt att glädja mig åt, 18.03.45) och då måste hon ju få vara ledig på torsdag och sova ut så hon kan jobba öppning på fredag och under helgen (lördag-söndag, 9-19 någon?). sen börjar det om igen. det behövs väl inte direkt en magisterexamen för att förstå att jag är både slutkörd och förbannad!? men å andra sidan, vem behöver ett socialt liv? hursom, igår sa jag några sanningens ord till min chef och det kändes otroligt bra, men jag förväntar ju mig inte några mirakel direkt.

annars är väl saker och ting bra i guess. mamma och pappas hus är ännu inte klart, för alla er som undrar, även om det börjar ta sig på riktigt nu, jag sover fortfarande i kristians lilla studentrum (du är oslagbar!) och jag försöker att inte vara så bitter som jobbet gör mig samtidigt som jag längtar till nåt större, nåt bättre, ja, ni vet.. en annan sak jag har upptäckt är att jag blir glad och speedad och sjunger med som en idiot varje gång en idol-kille rullar igång på jobbet. läs: ola - nathalie eller danny - play it for the girls. jag vet, det är pinsamt, och jag vet inte varför jag gör det. men ni kan ju bara ignorera att ni ens läste det. nu ska jag sätta mig på hojen och trampa till, ja gissa, jobbet. hej!

mina järntabletter, som blodgivarsköterskan gav mig och uppmanade mig att ta i tio långa dagar, gör mig så fruktansvärt illamående. jag har gått omkring i dimma sen jag kravlade mig ur sängen och just nu känns det till och med som en lockande tanke att spendera förmiddagen med huvudet över toalettstolen. illamåendet blir inte direkt bättre av att jag är så frukosthungrig så magen gör ont och en salstenta väntar (där har vi anledningen till varför jag inte kan spendera förmiddagen med att köra porslinsbuss). säkert har tentan mer än ett finger med i det illamående spelet. det börjar bli lite utav en klassiker, men anna-karin blom klarar inte av salstentor. so i've said it! hursom, det var fint vid sextiden iaf.  

jag har precis ägnat en halvtimme åt att montera fast alla små knappar på tangentbordet efter min te-fadäs imorse. det var ett jäkla jobb och jag var inte riktigt lika kaxig med komma ihåg:et nu som när jag monterade bort dem i panik imorse. hur som. nu skulle jag berätta hur den där braiga valborgen fördrevs. men jag har inte förmåga att ens tänka bra saker nu, så det är nog ingen idé. för, (jag vet att jag är gnällg!) min näsa tagit tjänstledigt och mitt huvud har förklarat krig. min panna är brännande het och jag har ont i varje böj, led och veck på kroppen. min hals är ett öppet sår som gör ont till och med när jag försöker andas och mina ögon rinner okontrollerat. (kan någon förklara varför det är värst på morgonen och eftermiddagen/kvällen?) men nej, jag är inte sjuk. för jag får inte, jag hinner inte, jag vill inte. jag borde sitta och skriva så fingrarna glöder just nu. det ska skrivas studentporträtt och förklaras bologna och "hattar". men mitt huvud säger nej och det enda som blinkar i worddokumentet hittills är att tomas åt två toast och drack pepsi direkt ur flaskan.

det är drygt som fan att inte kunna sova när klockan är fyra bara för att man har välsignats med igenstockad näsa och sårig hals. speciellt när vilddjuret som brukar hålla låda om nätterna ligger och sover sött på min högra kudde. imorgon tänkte jag berätta om hur fint det är att fira valborg när man får fira med mina pitepeople och så tänkte jag upplysa om hur grymt det är att få rosa hår. däremellan tänkte jag bolla alla måsten i skolan; b-uppsats, studentporträtt och patrikintervju. nu ska jag mata mig själv med nässpray och fishermans friend och testa det där med sömn en gång till. wish me luck!

just nu har jag lust att gräva ett stort hål och gömma mig där, sticka ner huvudet i sanden, hålla för öronen och skrika lalalala när verkligenheten försöker berätta för mig vad jag måste göra. alternativt krypa ner långt under täcket inte inte titta fram förrän alla faror (måsten, borden..) har försvunnit. men det ska jag inte göra. istället ska jag sätta mig i solen och låta den dränka allt som känns jobbigt.

det känns lite som att jag trillar baklänges utan möjlighet att ta emot mig. som att jag fått ett oväntat slag i magen och tappat luften. dagens grävopponering fick mig att pysa som en ballong och nu när skoldagen är slut och jag klivit över tröskeln hemma är jag tom. färdigpyst. en tom skrynklig ballong på golvet. utan varken kraft eller ork att själv ta mig upp och bli fylld stor och ståtlig igen. inte utan hjälp. jag har blivit sågad förr och jag var beredd. men att få något man lagt ner energi på i nästan två månader söndersmulat i en handvändning var tungt och just nu har jag svårt att förstå hur jag ska hitta den där pumpen som kan fylla ballongen igen.

livet är ingen lek då man vaknar med var som känns som världens hangover, en rejäl dos feber/förkylning och en värk i kroppen som liknar den man får av ett ordentligt slagsmål (i can only guess..), när den enda anledningen är att man spenderade sin onsdag med:
1. att representera skolan på utbildningsmässa för ointresserade gymnasieelever.
2. slet som ett djur på kåren till två för att alla hjärtans dag-/smaskfesten skulle hållas flytande.

att man dessutom gjorde ovan nämnda bragder helt obetalt (och frivilligt) och att ännu en heldag på utbildningsmässan väntar idag gör en inte mycket piggare. god morgon!

update: för att dagen ska kännas ännu lite bättre, se till att få ett argt samtal och bakläxa på kårstädningen. på så sätt får man gå t.o.r kåren-nolia i nittongradig kyla för att ställa fram tre bord, flytta en soffa och sopa lite under borden.

klockan är just efter åtta och jag har redan varit vaken i bra över två timmar. inte för att jag vill, inte för att jag måste, inte för att jag känner mig pigg och utvilad (festade ju igår). anledningen är den dam jag delar boende med. min pälsboll av oanselig storlek. efter att ha varit oerhört lugn och tillbakadragen sen hon kom tillbaka från tre veckor hos kattvaktsfarmor har hon nu hittat tillbaka till sitt devilself. halv sex började hon, systematiskt att göra en genomgång av allt hon vet att hon inte får göra. det brukar innebära att riva ner allt hon kommer åt som inte sitter fast och göra sitt bästa för att få lös det hon kommer åt som sitter fast. i vanlig ordning började hon med att rensa soffbordet på värmeljuslyktorna. alla tolv, rätt ner i golvet, sen såg hon till att dela på ljuskopp och ljus och placera dem lagomt långt ifrån varandra i rummet. hon passade även på att länsa bordet på fjärrkontroller, glasögon, tidningar osv. efter bordet, upp i bokhyllan, där hon rev ner ett gäng böcker och efter en stunds kamp med tidskriftshållarna så låg de också på golvet. sen var det fönsterbrädans tur. ner med en trave glasunderlägg, ner med min lilla kinesiska budda, ner med träfiguren och ner med de tre värmeljuskopparna. hittills hade jag legat vaken i sängen och försökt att inte höra hennes bärsärkargång. jag ville ju sova! men när jag hörde det bekanta ljudet av att glas går sönder insåg jag att jag måste göra nåt åt galenskapen. ljuskopp ett av tre låg i tusen bitar på golvet och hur rasande jag än var på henne kändes inte som en bra tanke att hon skulle få glasbitar i sina små tassar. eftersom jag tänkte att mina grannar skulle få sova lite längre än till sex såhär på lördagmorgon så ville jag inte plocka fram dammsugaren. istället stod jag på knä, med lätt snurrande och väldigt sömnigt bakishuvud och plockade små små glasbitar från golvet och mattan. brevid satt sally och stirrade på mig med den där blicken som bara säger: hahaha.. lite lagomt hånfullt. jag plockade undan allt som redan åkt i golvet en gång och placerade det på behörigt avstånd högt uppe i bokhyllan och kröp ner under täcket. då tog hon till en klassiker; gräva efter skatter i blomkrukorna. med sina små tassar vispar hon lät ur jorden ur krukorna och lägger den som en jämn matta på golvet nedanför. jag gav upp sängen än en gång och eliminerade möjligheten skattjakt och blommorna åkte in i bokhyllan. jag passade dessutom på att muta henne med mat så att hon kanske kanske skulle komma på bättre tankar än att driva mig till vansinne när jag bara försöker få blunda en stund. det höll så pass länge att jag hann somna, vilket inte var så länge då jag bara behövde placera huvudet på kudden för att nicka till. vaknade igen efter sisådär sju minuter av att monstret (ja, det är banne mig vad hon är i detta tillstånd) står och gnager, ja GNAGER på min arm. vad har hänt med henne? vilken ond varelse har tagit över hennes lilla söta kattkropp? jag lät i alla fall henne veta att hon levde (kanske mina arma grannar också blev uppmärksamma på detta faktum) med en rad svordommar och skällsord och lämnade sängen, drog på mig morgonrocken och satte mig här. tyvärr verkar inte mina tillrop röra min shedevil i ryggen, det där med dåligt samvete är inte hennes grej så i stället avklarade hon en runda massaker av min fåtölj och nu sitter hon på fönsterbrädan i köket och letar kronjuveler i blomkrukorna. i rest my case!

jag vaknade nyss med ett ryck. försökte samla mig själv och tankarna. var är jag, vad gör jag, vad händer? kollade på klockan på telefonen och blev förskräckt när de små röda siffrorna visade 22.37. det sista jag minns var kyckling, saffransbulgur och ugly betty. jag som skulle skriva reportage hela kvällen!

kom hem från en lååång dag i skolan när klockan var alldeles för sent för vad som ska vara normalt. har ägnat mig åt radioredigering mellan klockan ett och halv åtta. att jag har fortfarande hår på huvudet, det mina vänner är näst intill ett under. radioredigering är ingen lek och jag har ÄN EN GÅNG blivit påmind om att jag valt rätt journalistiska inriktning, det är sällan ett block och en penna jävlas med en. har varit millimeter från tårarna större delen av eftermiddagen, skrattat mig näst intill sinnessjuk av tristess tillsammans med conny, förundrats över kerstins lugn och imponerats av mig själv när allt väl var klart. det kanske inte blev det bästa den svenska radiohistorien har skådat. men det blev nånting. att jag då lyckas sova bort min pluggtid och vakna förvirrad och yr av trötthet när det egentligen är dags för nattlig sömn är ett helt annat kapitel. och i det kapitlet är det bäst att inse sina begränsningar och, som bekant, bita i det sura äpplet. god natt!

jag är så trött. och så less. jag sitter på en ganska folktom radioredaktion och försöker få tiden att ticka lite snabbare. helst vill jag bara att den här dagen ska ta slut så jag får dra täcket över huvudet och sova bort allt som bara irriterar mig just nu.
hela dagen har varit lika grå och hal som vädret utanför fönstret. en enda blöt och kall slaskig gegga. började med en snygg försovning som skapade stress och kort om tid till stundande buss. klev ur sängen med den där välkända opeppskänslan i magen men insåg att det bara var att bita i det sura äpplet (eller någon annan passande klyscha) och ta tag i dagen. promenad till bussen i det som jag trodde var regnslask, tji fick jag och blev tvungen att halka mig hela vägen till busstaionen. bussen kördes av en trainee som passade på att göra en extra sväng efter att hans handledare klivit av i antnäs. detta resulterade i att jag blev tio minuter sen till anna på ungdomens hus (som förövrigt nog kommer att stå för det enda positiva på den här dagen). intervjuen med henne flöt på hur bra som helst, vilken dedicated människa! jag var imponerad. tyvärr var jag tvungen att stressa vidare till nästa intervju som skulle äga rum klockan tre. trodde jag. när jag ringde för att "bekräfta" tiden med min intervjuperson hade han andra planer. helt plötsligt var han uppbokad till klockan sex och hela min tidsplan föll.
bussresan tillbaka piteå var ett helt eget kapitel. istället för busschafförstrainee var vi nu välsignade med ett jävla busväder som tvingade chaffisen att göra extra svängar, ta omvägar och vända både här och där. tjugo minuter försenad till piteå. vilket i och för sig inte spelade så stor roll då jag ändå MÅSTE VÄNTA TILL KLOCKAN SEX INNAN JAG FÅR GÖRA MIN INTERVJU!
så här sitter jag, i min irritation, och försöker fördriva tid på ett vettigt sätt. går lagom bra. har nån plan i mitt stilla sinne att lyckas redigera inslaget klart idag. men känner jag mig själv så kommer det göra min både sinnessjuk och gråhårig.
 

det här har varit en riktigt dålig kväll. inte nog med att jag känt mig febrig och grymt lättirriterad, sovit bort för mycket tid och belönats med en redig huvudvärk, jag grät hejdlöst till extreme home makeover och fick ett (väntat) besök av den måntliga röda gästen. dessutom ringde mamma och berättade att farmor nu var tveksam om att ha sally under julen då vi är i thailand. topp! verkligen topp!

fördrev tiden i en av alla otaliga modebloggar, en viss engla som jag tagit till vana att himla med ögonen åt. hur man kan vara så totalt uppslukad i sin garderob och sitt utseende är för mig en gåta, men hey, tjejen verkar ju ha blivit mer eller mindre "känd" på sitt bloggande så lite cred kanske man borde ge henne trots allt. hur som helst, det var egentligen inte henne eller det hon skriver som jag tänkte ifrågasätta (skulle jag börja med det skulle jag nog aldrig sluta) utan en kommentar som jag läste efter ett av hennes inlägg. den här bruden dyrkas, på riktigt, av andra brudar. brudar som vill bli som henne (eller ebba von sydow eller liknande dito). hon får stå som allvetande när det kommer till allt som har en stavning likt den som börjar med m och slutar med ode. idag gick det att läsa hur en kommentator tyckte om hennes blogg sååå mycket för att hon inte skrev om en massa onödigt tjafs. +att hon hade bra klädsmak. jag, som bara skriver onödigt tjafs, började då fundera. vad är egentligen intressant? att se bilder englas outfits (med exakt hänvisning till vilket märke plaggen har och var de är inköpta) vareviga dag och läsa om hennes senaste fynd på h&m eller att läsa om små oviktiga vardagliga saker som visar att det faktiskt finns en riktig person framför skärmen och inte bara en reklampelare för de senaste trenderna.  

för första gången på länge var det inte sally som väckte mig okristligt tidigt. jag steg självmant upp innan halv åtta. mitt mission var jon kärneskog och lena callne i p4-norrbottens radioeter. jag lyssnade tappert i nästan en timme trots hack och avbrott minst var tredje minut. vad här hänt med internet på ankars? bortkoppling titt som tätt, serverfel och seeega uppladdningstider. denna morgon fick det mitt tålamod att koka över så idag blir det ingen radioanalys. tror inte heller det blir nån abiskoredigering på förmiddagen. istället ska jag äta min gröt (utan mjölk, tack för att jag är så bra på att planera min ekonomi!) och sen unna mig en stund till under täcket. det här var ingen bra morgon.

helt plötsligt kräver min kropp s ö m n . jag är död när väckarklockan ringer, snoozar i en halv evighet, släpar mig upp, skyndar mig med frukost och övriga morgonbestyr för att kunna krypa ner en liiiten stund till under täcket innan det är dags att möta dagen. så brukar jag inte vara. brukar i och för sig inte våga kalla mig själv morgonpigg  men jag brukar kunna klara mig på några få timmars sömn bara jag vet att jag får sova sen, nångång. kan det vara för att tjugotreårsdagen är i antagande eller är det bara min oinspiration över skolan, snöslasket och rutinvardagen? idag behöver jag verkligen thailand! (en månad kvar!)
för fem minuter sen tvingade jag mig själv att inse att jag måååste ta tag i mig själv och dra mig upp på riktigt. kanske är det för att de senaste dagarna inte lockat alls med sitt innehåll. de har mest gått emot mig. men idag ska vara dagen då alla måsten försvinner. i alla fall för den här veckan. reportage nummer två ska skrivas, once and for all. ny idé, nya tag.

precis när jag hade låtit oengagemanget ta över och jag var påväg i säng trots att klockan bara var tio fick jag det där mailsvaret som jag väntat på sen i lördags. polstjärnan-killen som jag jagat så länge hörde av sig, ursäktade sig och sa att det gick huuur bra som helst att vi gjorde intervjun nääärsomhelst mellan tolv och sexton imorgon (läs: idag). men han jobbade natt så jag skulle inte höra av mig innan tolv. fine! tänkte jag och somnade med huvudet fullt av reportageformuleringar. såg glatt fram emot att ha reportage nummer två färdigt ikväll och verkligen kunna ha nåt att visa upp på handledningen på fredag.
självklart sket det sig. killen med stort k är en jävel på mobilsvar och trots åtskilliga försök att få tag på honom på hans privata mobilnummer fick jag se mig själv besegrad. igen. jag talade in ett trevligt men uppmanande meddelande och bad honom att ringa upp mig, jag upprepade mitt mobilnummer två gånger saaakta och tänkte att har han i alla fall lite hyffs så ringer han upp. men icket! att man kan bli så arg och irriterad på någon man aldrig ens sett! nu är klockan över fyra och hans "lediga tid" är över för idag.
på grund av honom var jag tvungen att mer eller mindre tvinga alldeles för snälla kåren-roland att jag skulle få hänga med dem imorgon. får se hur det blir. just nu har jag bara lust att försvinna på obestämd tid och SKITA i allt vad reportageskrivning heter!