dumma jävla måndag. inget har känts pepp idag. jag har, på riktigt, velat gråta över att pride-veckan har satt igång och jag är sisådär hundra mil fel. jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle känna mig så bitter. ledsen och nere, ensam och övergiven, bitter och hopplös. fy faan. alla ni som får skratta och le och känna lycka över att uppleva ett europride kan väl ta med mig i tanken och hälsa alla snygga brudar att jag är singel. eller nåt. för att bre på min bitterhet har jag frossat i mina tegan&sara-cravings hela kvällen. jag fattar det inte, men i typ en månads tid har jag bara tänkt att JAG. MÅSTE. SE. T&S. SNART! jag vet inte var den starka känslan har kommit från men jag gör mitt bästa för att föda den. anna spädde på det hela genom att uppmärksamma typ-en-av de-finaste-låtarna-på-the-con i sin blogg. därför har youtube-klippet nedan gått på repeat hela kvällen.
kan alla bara sluta prata om europride, tack! för jag ÄR SÅ INIHELVETE BITTER FÖR ATT JAG INTE KAN ÅKA! kanal 5 borde skämmas varje gång deras proud to be pride-reklam hånar mig när jag står i köket på jobbet. gaah!
jag vaknade med känslan att detta skulle bli en riktigt dålig dag. det var sjukdomskänningar när jag vaknade, dåligt jävla väder och irritation direkt jag kom till jobbet. det var stendött på kundfronten och kvavt och varmt och äckligt i butiken. jag bakade mig trött för att slippa det där irriterande och lagom till lunchlådan vid två ringde emma och bjöd på middag. kanske dagens första uppriktiga leende. när jag kom hem fann jag sara-kommentar till mitt opeppade blogginlägg från imorse och hon påminde mig om något jag ju vetat om men kanske inte riktigt varit medveten om sådär fullt ut. i helgen får du ju umgås med dina BÄSTA brudar! jomenvisst är det så. ledighet och mini reunion och ankars och pdol för hela slanten. sommarens kanske bästa helg väntar tror jag minsann. sol utlovas dessutom! happy day!
det finns ingenting som är hippt med att vakna och veta att man måste stiga upp och göra sig klar för jobbet när gårkvällens illamående hänger kvar, huvudet bankar på grund av obotlig huvudvärk och magen gör så ont att man mest vill ligga kvar och vagga i fosterställning. det suger att vakna och längta tills dagen tickat tio timmar framåt och man får komma hem och gömma sig under täcket igen innan man ens har lämnat sängen. dessutom är det grått och jävligt ute.
jag kunde inte sova och hittade av en slump en lite lätt skruvad film med lesbostämpel. sjukt rolig men samtidigt verkligt allvarlig under alla starka färger. sen är det ju nåt visst med truliga clea duvall.. se den!
jag tror att jag har tappat min sociala förmåga. jag tror jag har glömt bort hur mycket jag älskar att ha folk omkring mig, att jag normalt blir galen om jag inte har nån att prata med typ tjugofyrasju, att häng är bra och långa fikor med skitsnack är grejen. kanske har jag umgåtts med arbetskompisar modell äldre lite för mycket (när jag berättade om frågan att åka till malins stuga sa mamma: åk! du behöver umgås med normalt folk!), kanske har min kropp bara bestämt sig för att inte funka mer än de där åtta och en halv timme som jag befinner mig på jobbet varje dag. jag stiger upp, omotiverad att åka till jobbet, jag jobbar och håller modet uppe (missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om mitt jobb!) hela dagen och när det är dags att gå hem är det liksom som att något dör inom mig. helt plötsligt är jag världens lyckligaste bara jag får en soffa, en bok, en varm dusch och lite kaffe liksom. jag tar inga initiativ till häng, jag tänker knappt tanken att det skulle vara kul att sticka iväg en sväng för kvällen. det enda jag gör är att vara sådär snusförnuftig och maniskt räkna ut när jag måste gå och lägga mig för att inte vara alldeles för död när väckarklockan ringer. hjälp, jag fattar inte vad som händer med mig! jag har aldrig varit såhär pensionär! jag måste nog hitta bot innan jag sjunker allt för djupt ner i den osociala geggan. imorgon åker jag iaf till stockholm. till emma och andres. (kanske är det sista gången jag åker ner dit utan att ha eget boende. iih!) vi ska snacka skit, äta gott, dricka berusande, shoppa lite smått och TITTA PÅ MIN LÄGENHET! förhoppningsvis boostar helgen min sociala verksamhet, för det behövs. innan det är för sent!
jag vill inte jobba idag. jag är trött, less, grinig och illamående. jag vill dra täcket över huvudet och ligga så tills dagen är förbi. jag vill inte behöva le åt kunder, vara trevlig, stå i obekväma skor eller baka ännu ett bakverk. inte just idag.
jag blir bannemej förbannad. heligt förbannad. vi har äntligen fått reda på våra betyg på examensjobben. jag och fanny blev godkända och kan tydligen eventuellt få ett högre betyg i augusti när examinatorerna har pratat ihop sig ordentligt (vad är det som säger att lärarna ska behöva göra saker på den tid det är meningen att de ska göra saker?). men det är väl bra, i guess. det är självklart inte därför jag är heligt förbannad. och antagligen är jag en småsint idiot som retar upp mig på sånt som jag inte borde engagera mig i, men det skiter jag i. pitetiden är över och jag struntar ärligt talat i om jag skulle råka trampa på någons tår nu. men.. i tre års tid har jag gott i samma klass med personer som presterar på en betydligt lägre nivå än merparten. som, efter tre år, fortfarande har svårt att formulera sig så att man förstår, som inte kan syfta rätt i en artikel, som alltid, alltid ursäktar sig när en artikel är färdigtskriven och hittar sätt att inte riktigt ta sig runt ett problem på det sättet som det är tänkt. dessa personer är betydligt längre ner på kunskapsskalan och verkar inte se saker på samma sätt som oss andra. men under alla tre åren har detta inte påpekats av de som borde påpeka det. nämligen lärarna. istället har personerna fått godkänt efter godkänt och jag gissar att de fått tron att de ligger på samma nivå som alla andra. eller, rättare sagt, på en nivå som borde vara krav efter tre år på högskola. självklart var examensarbetena inga undantag när det kom till hur olika ett "problem" tacklas. i min klass presenterades en uppsats som jag, tyvärr, hade svårt att hitta ett enda rätt med (det skulle väl vara stavningen då, på de flesta ställen). ämnet var tvivelaktigt, formuleringarna var under all kritik, direkt resultat saknades.. listan kunde göras lång. efter att jag hade läst igenom uppsatsen kände jag mig som ett frågetecken och jag undrade hur författarna hade tänkt, egentligen. jag hade så många frågor och synpunkter att jag inte ens vågade ta upp hälften.. eftersom det var sista tiden i skolan kändes det inte heller som att man vill förstöra stämningen genom att vara ärligt hård. jag tänkte att examinatorerna kommer slänga iväg ett sånt stort lass av kompletteringar att det räcker för att hålla sig sysselsatt hela sommaren. mina åsikter skulle bara bygga på berget onödigt mycket. men hur blev det nu, när betygen blev utdelade? jo, precis som det har blivit vid varje tillfälle under tre år. uppsatsen godkändes! inga kompletteringar krävdes! jag är stum av förvåning. och fylld av ilska. men tycker innerst inne lite synd om de där uppsatsförfattarna som nu kommer gå ut i livet och tro att de kan så mycket mer, och behärskar så många fler saker, än de egentligen gör. var är rättvisan? gaah!
idag var min första lediga dag på två veckor. jag vet att det egentligen inte hör till något ovanligt, men att ha två veckor på ett jobb där allt är nytt och tre maratondagar i en lägenhet jag skulle lämna i bagaget tär på sinnet. idag var första morgonen jag fick sova ut sen midsommarafton. det resulterade i att jag vaknade med ryck flera gånger i tron att jag försovit mig till jobbet och när klockan blivit nio var det slut på sovandet. i och för sig har jag inte gjort många knop idag, men det var precis vad jag behövde. jag har legat i sängen och huttrat under täcket, sträckkollat på L word, ätit god middag och suttit framför en värmande brasa (det är juli och vi eldar för att få lite värme, skämmes ta mig faan sommaren!). vid halv åtta kom malin över och vi tittade på juno. äntligen! tror ni jag blev nå kär i filmen? tror ni jag blev nå kär i ellen page? OH MY GOD! fina, fina film, med alldeles för många guldklimpar för att hålla räkningen. jag ska somna med ett leende på läpparna nu.
det tjatas ofta om rufus wainwrights version av hallelujah ,(för att inte tala om fröken amanda jensens, som jag dock har ruskigt svårt för) och visst, den är fin och stämmningsfull och mäktig och allt det där. men den är ju ruskigt uttröttad. vi har hört den, vi kan den, vi vet precis när den lyfter. imogen heep har också gjort en version. det är stillsamt och utan mäktig power-topp men jävlar vad jag blir alldeles gåshudig.
