24 going on 64
jag tror att jag har tappat min sociala förmåga. jag tror jag har glömt bort hur mycket jag älskar att ha folk omkring mig, att jag normalt blir galen om jag inte har nån att prata med typ tjugofyrasju, att häng är bra och långa fikor med skitsnack är grejen. kanske har jag umgåtts med arbetskompisar modell äldre lite för mycket (när jag berättade om frågan att åka till malins stuga sa mamma: åk! du behöver umgås med normalt folk!), kanske har min kropp bara bestämt sig för att inte funka mer än de där åtta och en halv timme som jag befinner mig på jobbet varje dag. jag stiger upp, omotiverad att åka till jobbet, jag jobbar och håller modet uppe (missförstå mig inte, jag tycker jättemycket om mitt jobb!) hela dagen och när det är dags att gå hem är det liksom som att något dör inom mig. helt plötsligt är jag världens lyckligaste bara jag får en soffa, en bok, en varm dusch och lite kaffe liksom. jag tar inga initiativ till häng, jag tänker knappt tanken att det skulle vara kul att sticka iväg en sväng för kvällen. det enda jag gör är att vara sådär snusförnuftig och maniskt räkna ut när jag måste gå och lägga mig för att inte vara alldeles för död när väckarklockan ringer. hjälp, jag fattar inte vad som händer med mig! jag har aldrig varit såhär pensionär! jag måste nog hitta bot innan jag sjunker allt för djupt ner i den osociala geggan.
imorgon åker jag iaf till stockholm. till emma och andres. (kanske är det sista gången jag åker ner dit utan att ha eget boende. iih!) vi ska snacka skit, äta gott, dricka berusande, shoppa lite smått och TITTA PÅ MIN LÄGENHET! förhoppningsvis boostar helgen min sociala verksamhet, för det behövs. innan det är för sent!