en sång för vår elite

det här har varit en riktigt dålig kväll. inte nog med att jag känt mig febrig och grymt lättirriterad, sovit bort för mycket tid och belönats med en redig huvudvärk, jag grät hejdlöst till extreme home makeover och fick ett (väntat) besök av den måntliga röda gästen. dessutom ringde mamma och berättade att farmor nu var tveksam om att ha sally under julen då vi är i thailand. topp! verkligen topp!

fördrev tiden i en av alla otaliga modebloggar, en viss engla som jag tagit till vana att himla med ögonen åt. hur man kan vara så totalt uppslukad i sin garderob och sitt utseende är för mig en gåta, men hey, tjejen verkar ju ha blivit mer eller mindre "känd" på sitt bloggande så lite cred kanske man borde ge henne trots allt. hur som helst, det var egentligen inte henne eller det hon skriver som jag tänkte ifrågasätta (skulle jag börja med det skulle jag nog aldrig sluta) utan en kommentar som jag läste efter ett av hennes inlägg. den här bruden dyrkas, på riktigt, av andra brudar. brudar som vill bli som henne (eller ebba von sydow eller liknande dito). hon får stå som allvetande när det kommer till allt som har en stavning likt den som börjar med m och slutar med ode. idag gick det att läsa hur en kommentator tyckte om hennes blogg sååå mycket för att hon inte skrev om en massa onödigt tjafs. +att hon hade bra klädsmak. jag, som bara skriver onödigt tjafs, började då fundera. vad är egentligen intressant? att se bilder englas outfits (med exakt hänvisning till vilket märke plaggen har och var de är inköpta) vareviga dag och läsa om hennes senaste fynd på h&m eller att läsa om små oviktiga vardagliga saker som visar att det faktiskt finns en riktig person framför skärmen och inte bara en reklampelare för de senaste trenderna.