välkommen till en dag i det tekniska underlandet

mardrömsdag kan man tänka. gick till skolan klockan nio i morse och kom hem för en halvtimme sen. med undandag för en timmes lunch har jag och fanny suttit i pandan och knåpat med examensarbetet hela tiden. just nu är mitt huvud koko av den torra, varma luften som bildas när tjugofem datorer står och surrar i samma rum dagarna i ända. helst skulle jag vilja knata ut och sätta mig vid basketplanen en stund för att få in lite frisk luft i systemet och låta sally springa av sig energi, men jag har inget sällskap och har ingen lust att rasta katt ensam.
klockan fem hade vi redigerat färdigt, korrat texter och petat i layout, förstorat bilder och förminskat rubriker, ändrat ord och fixat stavfel. allt var färdigt och vi skulle trolla quark-dokumenten till pdf:er då händer det där som inte får hända. quark bestämde sig för att sluta fungera. med tidigare incidenter i huvudet kan man tänka att quark xpress har blivit vår minst pålitliga kompis. kanske är det bra att allt färre tidningar använder sig av just det redigeringsprogrammet nuförtiden.
jag och fanny försökte diverse upplivningsförsök men insåg sakta men säkert att vi än en gång var besegrade av det som kallas teknikens under. hela eftermiddagens arbete var borta! vi blev uppgivna, bestörta, ville gråta okontrollerat, kände hopplöshet och blev heligt förbannade. i den ordningen. sen tog vi den där välbekanta tjuren vid hornen började om. sällan skådad effektivitet rådde vid våra båda skärmar och vi klarade av hela återupplivningsprocessen mindre smärtsamt än jag trodde men det tog tid och krafter. som kronan på katastrofverket ville inte skrivaren ge några utskrifter utan klagade på att utrymme saknades. jag ville bara krevera. fanny författade ett mail till seppo, vi fixade vår rapport och lämnade resterande fix till imorgon.
och allvarligt, utan fanny vid min sida, björn gustavsson på youtube och sara med omtänksamheten och picknickpåsen hade jag inte klarat av dagen. TACK!

med för stor kärlek till hår

jag vet att jag är helt oresonlig och har en sjuklig relation till mitt hår. jag vet även att jag överreagerar och betraktas som löjlig av så gott som alla. inklusive mig själv. men det hjälper inte.. jag har precis stått framför spegeln en lång stund och betraktat frisyren som flyttade till mitt huvud i torsdags. jag vet att den är skitsnygg. och färgen är helt gudomlig. men den är inte jag. jag känner mig naken när jag inte har nåt hår kvar i nacken och jag känner mig oskyddad och överexponerad när jag inte har mer än centimeterkort lugg i pannan att gömma mig bakom. det känns som att jag tappat en del av mitt självförtroende. jag har alltid jobbat under devisen det växer ut och tänkt så varje gång jag satt mig i frisörstolen, men tanken på att det kommer ta över ett år innan jag har en vettig lugg igen är ytterst obekväm. jag känner mig som världens töntigaste när jag vill grina över något så trivalt om stråna på mitt huvud, speciellt när jag vet mycket väl att jag satt mig i situationen själv. jag tittar på frisyr-bilder och riktigt längtar efter att det ska bli tid för nästa frisörbesök. jag fantiserar om extensions och robyn-blonda blekningar och hoppas, hoppas att jag ska känna mig någorlunda okej med håret tills dess.

it's a silly time to learn to swim when you start to drown

min hjärna är förstoppad. jag försöker skriva artiklar som måste bli färdiga snarast möjligt och det spelar ingen roll hur jag försöker, orden stannar någonstans mellan hjärnan och fingertopparna. de kommer inte hela vägen fram. det är frustrerande och jag vill gömma mig, skrika och gråta hysteriskt. jag och fanny kom fram till att man inte får uttala ordet omotivation, då blir det bara svårare. men när omotivationen, och oförmågan, känns i hela kroppen är det svårt att värja sig. jag har alltid varit en sån som har svårt att ta tag i saker, som behöver lite extra tid för att få tummen ur. men när stressen har börjat flåsa mig i nacken har jag alltid kunnat få jobbet gjort, om än med lite gnäll och tandagnissel. nu känner jag bara en stark motvilja och desperation över att jag inte verkar få ut nåt vettigt av den där riktigt bra resan jag var påför nån vecka sen..
men, kanske är det viktigt att bryta ihop lite och känna hopplösheten en stund för att förstå att de riktigt bra sakerna inte kommer till en utan att man får kämpa?

tentaångest

jag kanske vill dö nu. i alla fall gråta en skvätt. eller ganska mycket mer än en skvätt.

en kategori för varje sort

tentasjukan har börjat sätta in. jag blir yr och trött och yrslig och konstigt illamående. det händer v a r j e gång jag närmar mig en salstenta. jag satte mig med böckerna vid nio imorse. vid kvart över tio ramlade bokstäverna ihop till en enda röra och min huvudvärk var intensiv. kaffet som skulle pigga upp smakade äckligt och ögonen hade svårt att fokusera. så jag sov en timme. nu känns det mycket bättre men jag bävar för att sätta mig igen. därför har jag varit fast vid datorn en alldeles för betydlig stund som skulle kunna ägnas åt bättre aktiviteter. som att återigen öppna böckerna som väntar på köksbordet.. jaaaag viiiill iiiiiinte!
dessutom är det så jävla smärtsamt att sitta inne och plugga när solen skiner och himlen är blå utanför.

då jag slösade bort tid läste jag bland annat
sandras blogg. hon har, som jag, en karriär på donken i bagaget och har i ett inlägg sammanställt ungefär hur våra nätter brukade se ut. det är så sant, det är så träffande, det är precis som man alltid kommer att minnas nattskiften. jag garvade som en idiot, och måste copy+paste så ni kan förstå vad vi brukade gå igenom:

Det finns flera olika typer av folk som kommer och handlar, alltså vi snackar kategorier. Människor är mer lika än vad vi tror. Här är några exempel:

Tjej/Kvinna 25+ som druckit 13 cosmopolitan för mycket, håret hänger i hela ansiktet, och sminket är överallt förutom där det borde vara. Har alltid en kompis bredvid sig som är mycket nyktrare och som står och skäms över sin apfulla vän. När hon lyckats dra sitt kort rätt väg på 7:de försöket så knappar hon in koden fel 7 ggr också. Sen när det äntligen funkar så drar hon bort håret från ansiktet och ser sin mat som står framför henne. "Oooooooj, vad snabbt det gick!" (När maten ändå redan stått där i en kvart medans hon har kämpat med sitt kort).

Tjej/Kvinna/Kärring 50+ som varit på Olivers (förmodligen enda gången this year. And the year before that...) och druckit så mycket vin att hon inte längre fattar att hennes röst är långt över den decibel som mina öron pallar. Brukar ha en gubbe med sig, och ett annat par som också står bakom henne och gapar. Sedan slåss hon och gubben om vem som ska betala i en kvart (båda vill ju såklart, för i fyllan är ju aaaalla stenrika!) tillslut blir det alltid gubben ändå (för det är ju det hon vill, innerst inne) och när de fått sina grejer så hänger tanten sig över disken och väser "guud vad ni gör ett bra jobb som orkar med alla fulla människor!" och sneglar med menande ögon på människan som somnat mot väggen några meter bort. JA, men han håller ju iallafall käften?

Kille 20 + beställer 30 cheeseburgare, sätter sig vid ett bord och börjar pilla bort ALLA gurkor som är på cheeseburgarna och smetar ut dem på bordet. Då vill man ju bara gå dit och trycka ner hans ansikte i dem och tvinga honom att slicka upp dem. Det ska jag göra nästa gång. Är jag nog less så är det inga problem.

Gubbe 50+ kommer säkert också straight in från Olivers, lutar sig fram så hans näsa nästan nuddar mitt bröst och kisar med ögonen och läser på min namnbricka "Hööörduuuu.....Sofia? GE MIG DET STÖRSTA DU HAR" Och kompisen 1 meter bakom skriker "LEFFE FÖR FAN, HON HETER SANNA!" Då slår jag in allt som finns på kassan ungefär. Samtidigt står denne Leffe (det heter alla över 50 för mig) och drar skämt som han tycker är sjukt roliga,och han garvar, kompisen garvar, de bakom honom i kön garvar, och jag ställer mig vid fritösen och lipar. Ett exempel på det fick jag höra idag:
"Du.. ska du inte fråga om vi ska äta här?"
"Nej men det sa du ju att ni skulle.."
"Men du, fråga nu!"
"Jaha. Ska ni äta här retard?"
"NEJ DET BLIR SÅ TRÅNGT DÅ HAHAHAHAHAHA" (och syftade på att äta vid kassan)

Och just nu garvar jag för att han var så jävla ful, men den sekunden han sa det så tittade jag bara på honom och den milslånga kön bakom och undrade vilket sätt som skulle ta mitt liv fortast. Fritösen? Klämma fast huvudet i en av grillarna?

Sen har vi ju klassikern, the one and only: Killen (vilken jävla ålder som helst 0-100) som är så jävla full att han knappt kan stå, se, höra eller prata. Kommer oftast in just innan stängning och bara står vid kassan och vinglar. Säger inte ett enda ord. Bara gräver i fickorna låååångsamt efter sitt kort.

"Hej?"
"........"

"Vill du beställa eller?"
"........."
(Jag packar ihop en BigCo och ställer framför honom på disken)
"58 pix."
"..........."
(letar fortfarande kortet)
(Hittar kortet, börjar fiffla med det)
Och exakt HÄR ger jag upp, ger honom maten gratis så han ska försvinna ur min åsyn innan jag rycker kortet av honom och kastar det åt helvete.
"JA, NÄSTA?!??!"

Skulle ju kunna fortsätta i oändlighet, men ni fattar poängen. Och det är inget skämt, man ser alltid någon av dessa typer under nätterna. Nästan alla varje gång faktiskt. Och trots detta, mixat med mitt hetsiga temperament, så brukar jag hålla mig jävligt lugn. Men idag var jag riktigt nära på att explodera, min gräns var nådd.

"Jaaaaa...(dreggeldreggelhostharkelspya) och så vill jag ha en dricka."
"Vilken vill du ha?"
"Jamen en dricka, en vanlig"
"Vad menar du med vanlig, menar du en cocacola eller?"
"EN VANLIG BARA"
"Jaha vanlig, och vad fan är det?"
(KAN NÅGON FOR REAL FÖRKLARA FÖR MIG HUR EN VANLIG/OVANLIG DRICKA SER UT SÅ BLIR JAG JÄVLIGT TACKSAM, MAILA PÅ [email protected])
"Amen! EN VANLIG!"
"VADÅ VANLIG? GER JAG DIG EN COLA NU SÅ KAN JAG GE MIG FAN PÅ ATT DU VILL HA EN FANTA SEN ÄNDÅ!"
"Cola."

giv mig styrka

den här dagen har varit stupid sunday all day long. det är längesen jag kände mig så värdelös som jag har känt mig idag. har suttit i köket med mina tentaböcker och en kopp te så gott som hela dagen. jag har läst och läst om. bläddrat och strukit under. men ändå känns det som att inget har gått in. när jag bläddrat igenom tio minuter senare har allt känts nytt igen. jag har tagit paus och gjort något annat och satt mig igen, utan nytändning.
jag har sån panik över att jag måste, måste, måste klara den här tentan och jag antar att det på nåt sätt sätter en spärr där kunskapen på nåt sätt ska gå in. jag blir panikig och då blir det bara värre, som en såndär klassisk ond cirkel. nyss hällde jag upp vinet som blev över i fredags (hett tips: ecologica, vitt vin som är gott,  ekologiskt och rättvisemärkt!) och called it quits. jag känner mig så sjukt misslyckad men jag antar att det inte blir bättre att harva i tomma intet.

sunday, bloody sunday

för första dagen på länge vaknar jag inte okristiligt tidigt. men det kändes ändå som en liten besvikelse att slå upp ögonen redan kvart i nio med tanke på allt som jag måste få gjort idag. jag har officiellt insett att min lägenhet är ett igendammat kaos med odiskad disk och ouppackade rentvättade kläder. jag behöver gå all in med dammtrasa, mopp och hela köret. och det känns så jävla motvilligt! dessutom måste jag skriva färdigt den där artikeln som jag i mitt stilla sinne hade tänkt avsluta igår efter lång dag, jobb, fika med sabina och malin-häng. jag var inte i stånd till mycket mer än att möta kudden när malin vände hemåt vid halv tolv. för att ge den här dagen en fin krona högst upp på hela måste-verket så måste jag tentaplugga, och det rejält. jag har noll motivation men hundra procent påtvingad ambition och jag vill, vill, vill verkligen få den där tentan bortgjord. bara att ta tag i dagen då antar jag, god morgon!

släptenta

för femte dagen i rad vaknade jag klockan sex, övervägde att stiga upp och tvingade mig själv att somna om. varpå jag var alldeles groggy när klockan ringde. hur kan jag var pigg klockan sex och död två timmar senare? med en inre kamp med sömnen inom mig fixade jag frukost och lyckades till och med orka med att göra kaffe. inte för att jag blev mycket piggare av det, men det kändes bättre. när frukosten var avklarad satte jag mig med tenta-böckerna som dammat i bokhyllan i över två år innan jag plockade fram dem i söndags. så jävla sorgligt att verkligheten kommer ikapp en och man märker att man faktiskt måste ta tag i sånt man skjutit ifrån sig alldeles för länge. jag behöver en godkänd tenta i den där första kursen för att mina tre år ska vara kompletta. visst känns mycket igen och visst har allt fått en mycket mer logisk förankring till min verklighet nu än när jag läste det för första gången, men det är likförbannat sorgligt som fan att behöva försöka fokusera på ännu en sak såhär på sluttampen.

för att inte hela den här dagen ska bli nerdragen i skiten är det ju faktiskt 
harlem riot ikväll och det ser jag fram emot riktigt mycket. jag och sara ska bara hitta den rätta charleston-looken innan det. vad tror ni om nedan kreationer?

 

pain

jag kan bara konstatera, det har varit en sjukt värdelös dag. axelontet som jag vaknade med igår har bara eskalerat och när jag vaknade alldeles för tidigt imorse hade ajaj:et bara blivit värre och jag kände att det var rätt bra att jag och fanny bestämt oss för en hemmadag idag. ontet resulterade i att stor del av dagen spenderades i sängen där jag kände mig ynklig och tyckte ruskigt synd om mig själv. varje rörelse har gjort ont och att sitta vid datorn är det värsta. man fattar inte hur många delar i armen som krävs för att röra fingrarna över ett tangentbord förrän det gör ont i nån av delarna. artikeln som jag skulle skriva idag har därför inte blivit skriven, och jag känner ett sting av dåligt samvete med tanke på att min andra hälft i ex-jobbsslitet har varit flitig och skrivit idag. jag får jaga ikapp och make it up to her på nåt sätt. samma hälft har en pappa som agerat husdoktor och gett tips om axel-smärtlindring. jag ska strax smörja in dagens andra lager voltarengel och krypa ner under varma täcket i hopp om att axeln blir snällare till imorgon.

feberfrossa

jag har precis premiäravsnittet av spårlöst. jag sa, efter att ha sett reklamen att detta var ett program jag skulle akta mig för, för en sånhär produktion vet precis vilka strängar som det ska spelas på, vilka knappar det ska tryckas på. och nog fan är det så, jag sitter här med rödsprängda ögon och tårfuktiga kinder, efter att ha sett mötet mellan den sökande tjejen och pappan hon aldrig hade träffats. känslorna formligen sprutade ur mig och jag riktigt hulkade. länge leve blödigheten!
annars har den här dagen varit rätt medioker. fick agera hemma hos-offer på förmiddagen och visa upp mitt hem för potentiella studenter. sen kom jag och fanny fram till att det inte var nån idé att gå till skolan utan mailade lite halvdant hemifrån. by now hade jag en huvudvärk som inte liknade nåt annat och jag la mig för att vila en stund innan kvällens planerade träning. jag spenderade en timme under täcke och dubbla filtar och frös som en idiot. frossa och värmesvallningar bytte av varandra och pannan hettade innan klockan passerat fyra. jag var inte alls pepp på aerobic då utan ställde in det hela och återvände till sängen. resterande kvällen har jag spenderat med att utmattat laga mat i köket och utmattat tagit igen mig i sängen. phu! till imorgon hade jag tänkt att piggna till för skolan väntar på dagen och smask-genrep väntar på kvällen. krya på mig!

rise and shine

var jag tvungen att straffas bara för att jag hyllade solen igår? varför, varför, VARFÖR kunde inte det fina varma vädret hålla i sig? idag vaknade jag till omotiverande slaskgrå mellanmjölksdimma. man blir alldeles till sig så spännande det är. i natt började min granne dammsuga när klockan var halv fyra. det lät som att han dammsög precis vid mitt öra. jag blev arg. och undrar hur han resonerade när han tänkte att det var en bra idé. jag somnade mitt i det envisa brummandet för att sen vakna igen vid fem av postbilen som poppade morgonradio så det hördes hela vägen upp till mig på andra våningen. sen dess har jag bara vänt och vridit mig så för en timme sen var det lika bra att stiga upp. nu har tröttheten tagit mig i sitt grepp igen så jag ska slänga mig i duschen och hoppas på att jag vaknar till. jag har fortfarande en stor väska att packa upp. godmorgon!

six to go

jag har dödat nästan en och en halv timme med planlöst surfande, jag har funderat på vilka tåg som går till arlanda halv tre på natten och jublat lite tyst över att det bara är drygt tre timmar tills mcdonald's öppnar och jag kan få frukost. däremellan har jag stört mig på mannen som ligger på en bänk ungefär två meter ifrån mig och snarkar som en sexfilig väg och fått slemmiga pick up-lines på knagglig svenska från en nysvensk man med tillhörande mopp som kom från ett företag som hette nåt i stil med städare näslund. än har jag inte sett skymten av ett el-uttag men däremot har jag darrat hela vägen in till benen på grund av ett iskallt skycity och facinerats av kvinnan som sitter snett mittemot mig som pendlar mellan att sova med ena handen på dataskärmen och organiserat föra fingrarna över tangentbordet. (ja, jag är rastlöst och mitt tålamod börjar rinna ut..)

yoga för humöret

då är vi där igen. en sån där riktigt skitdag. då man vaknar på morgonen och känner att nä, det här blir ingen toppendag. jag är grinig, lättirriterad och nedstämd. jag tycker rusikgt synd om mig själv och idag skulle jag lätt vinna tävlingen mest ynklig. det är en sån där dag då man lyckas fånga rött vid alla trafikljus när man ska ta sig från a till b, då man skriker åt alla bilister som inte kör som man tycker de borde göra (note to self: bli mindre hetsig i trafiken!), då allt är lite, liite tyngre att ta sig för och då man skulle göra VAD SOM HELST för en kram. (man är i föregående meningar alltid synonymt med jag) dagen till ära har jag dessutom sett till att sträcka mig i sidan, försökt lindra det med heatcreme och fått heatcreme i ögat. det sved.
igår var jag på yoga och det var.. lugnande. mycket behagligt. mitt humör skulle nog behöva lite yoga just nu.

stupid sunday

söndagen har gått för fort. alldeles för fort. jag har inte uträttat något vettigt. jag har gått en irriterad promenad i snödjup med mamma och lagat mat och druckit kaffe. nu har jag bara krav kvar. städningen som jag tagit på mig på pappas jobb är kvar. och just nu känns det alldeles oöverkomligt trots att jag vet att det ger mig pengar som räcker till en enkelbiljett luleå-sthlm. och det behöver jag ju just nu. bara att bita ihop och sparka!

hej mitt vinterland?

den här dagen har, vädermässigt, varit helt sinnessjuk. jag vaknade imorse och hörde hur vinden ven utanför. snön föll inte lodrätt, utan blåste fram i horisontell linje. när jag kom ut i köket kunde jag inte se ut ur nåt av de stora höga fönstrena. snön hade tapetserat alla rutor. vid elva plumsade jag och mamma ut för att förflytta henne från kronan till jobbet. det var en rätt enkel match att ta sig till stan. men när jag sedan skulle fortsätta mot storheden för diverse matinköp var det inte lika roligt. plogbilarna hade inte hunnit med snön och bodenvägen var spårig, moddig och svårkörd. vindrutan snöade igen snabbare än vindrutetorkarna kunde hålla efter. på maxiparkeringen stod fastkörda bilar i rad och jag har nog aldrig sett maxi så glesbefolkat som det var idag. de flesta hade väl varit kloka och stannat inne istället för att trotsa ödet i snön.
jag tog mig mellan maxi och coop utan några missöden, jag tog mig till och med nästan hem. vägarna var någorlunda plogade tills jag kom till infarten till kronan, där verkade plogarna sagt nej i protest. snödjupet på vägen var liksom precis på gränsen för att jag skulle ta mig fram. vid huset hade fanns det noll möjlighet att ta sig upp på gården som annars är brukligt. snön gick nu till knäna där det två timmar tidigare var renskottat. jag tog tag i en spade men insåg rätt snabbt att det inte var någon idé då snön fortfarande vräkte ner utan hejd.
en timme senare var tanken att jag skulle hämta mamma från jobbet. jag var rädd att jag inte ens skulle ta mig ut från min tillfälliga parkering på vägkanten. det gick rätt okej att ta sig loss från parkeringen, det gick rätt okej att ta sig ner ungefär femtio meter på gatan. sen fanns en bil i vägen. jag tog mig inte förbi och var tvungen att stanna. bilen tillhörde grannen och bilen satt fast. grannen skottade utan resultat och jag meddelade mamma att jag inte tog mig ut ur kvarteret. sen tänkte jag backa tillbaka till gården. jo tjena. jag satt fast. som fan. jag trixade fram och tillbaka lite längre än vad man kanske gör när man sitter fast, (vad vet jag, jag har aldrig fastnat i snön med bilen tidigare!) innan jag insåg mitt misslyckande och kände mig som en dålig bilist, lämnade bilen och trampade upp till huset igen.
pappa kom till räddning ungefär samtidigt som plogbilen behagade att dyka upp hos oss. klockan var nu fyra på eftermiddagen och snön gick över knäna. på bilvägen! pappa fick lös bilen och återvände till jobbet. jag och mamma spenderade två timmar i snökaoset på gården. jag har skottat mig till träningsvärk! det kändes iofs bra med tanke på att jag inte vågade mig iväg med bilen för träning på inpuls.
nåväl, snöovädret har lagt sig något nu och jag hoppas att det har stillat till ordenligt när jag vaknar imorgon. godnatt!

två slag i magen på mindre än tre timmar

jag har varit på vift sen i torsdags och idag är det första dagen på semestern som jag faktiskt längtar hem lite. jag längtar hem till en familj att ha omkring mig och lite andra tankar än de som jag fokuserar på just nu. igår fick jag ett mail med ett nej från norrköpings tidningar. även fast jag varit mer än förberedd på ett nej blev jag ledsen. och kände hur det där med praktik försvann ytterligare ett steg längre bort från mig. när jag med hjälp av sushi och ben&jerry med emma hämtat mig lite från praktik-nej:et ringer daniel från jobbet för att uppdatera mig om kvällen personalmöte. jaha, de ska lägga ner min arbetsplats. de ska klappa igen det ställe där jag slitit, våndads, gråtit, trivts, utvecklats och skrattat på i sex år. mina nyförvärvade planer på att jobba häcken av mig lp 3 och därmed kunna hälsa på broderskapet i usa gick, liksom praktikplanerna, snabbt i kras. 
hade det inte varit för att jag nu sitter i emmas tokfina lilla lägenhet och hittils har haft en riktigt bra semester så skulle jag hulka och gråta tills tårarna tar slut. det är inte rättvist att vissa människor har världens bästa förutsättningar när man själv råkar ut för bakslag. nu vet jag inte alls vad jag ska ta mig till och det kändes nästan lite bra att folkbladet-gubben inte svarade. då får jag lite mer betänketid till vad jag verkligen vill..

jag har hittat på massa annat under min semester, men det är för bra saker för att avhandlas nu. säkert skulle till och med lasse, kent och den trevliga middagen på kgb söndersmulas till något dystert, och det vore ju trist.

sore throath, igen

jag vaknar när jag helst vill sova mycket mer och min hals är tillbaka till sitt gamla jag. alltså inte sitt gamla jag som i innan den började göra ont, utan som i innan den började bli bättre. idag är det tillbaka till riv, stick och svid igen. jag gjorde mig en kopp pepparmynta-te med mycket honung som jag drack så varmt att det nästan brände i halsen i nåt ett ilsket försök att bränna bort smärtan. nu gör tungan ont också.
usch. det är inte bekvämt att vara grinig. det är ytterst onödigt att lufsa runt och sura för sig själv, det är mycket mer bekvämt att ha nån att gnälla för.
strax ska jag ringa de där fasansfulla samtalen till norrköpings tidningar och linköpings tidning och få veta mitt öde för de tio praktikveckorna. förhoppningsvis blir jag glad nar jag gjort det första samtalet. eller det andra. sen ska  jag vänta lite på att christer på norrköpings folkblad ska höra av sig, för det har han lovat. håll tummarna för mig idag, okej?

konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder

det kan vara så att jag är korkad. i alla fall så känner jag mig mer korkad än jag gjort någonsin tidigare. medieteori är fan ingen kakbit.

"omvandlingen av överbyggnaden som går långsammare än omvandlingen av av underbyggnaden har behövt mer än ett halvt sekel flr att förändringen av produktionsbetingelserna skulle slå igenom på alla kulturområden. i vilken form detta skedde kan man först nu redogöra för. det är berättigat att ställa vissa prognostiska krav på dessa redogörelser. men det krävs inte teser om proletariatets konst efter maktlvertagandet - för att inte tala om det klasslösa samhällets konst - utan snarare teser om konstens utvecklingstendenser under nuvarande produktionsbetingelser. här gör dialektiken inte mindre gällande i överbyggnaden än i ekonomin. därför vore det fel att underskatta den ideologiska slagkraften i sådana teser."

i rest my case.

sunday bloody sunday

mina händer skakar sådär okontrollerat som de kan göra när man är väldigt nervös, ledsen eller har ätit dåligt. inget stämmer in på mig. tror jag. därför är det lite lätt obehagligt att svaja över tangenterna med darriga fingrar. jag härleder de flesta krämporna till eventuell järnbrist just nu, eftersom jag är så dålig på att ta de där järntabletterna jag blev tilldelad. dock tror jag inte att det är fallet. jag vet inte om jag vågar säga att det kan ha med min motivationsnivå att göra utan att riskera att få en smäll. omotivation är höstens mest utslitna ord men ändå det som stämmer bäst in på mig och hur jag känner mig. imorgon ska jag ha en artikel om en fotbollstjej färdig och jag har fortfarande ingen aning om vilken tråd jag ska dra i för att ro det hela i hamn. jag blir arg på att jag inte kunde få göra nåt jag verkligen känner intresse för och även fast jag intalar mig själv att det är bra med utmaningar känns det inte ljusare.
igår jobbade jag på kåren. gladeligen tackade jag ja på torsdagen och intalade mig själv att det skulle bli kul att servera öl och blanda drinkar. igår ångrade jag mig bittert. årets märkligaste musikgenre och natrufilm i närbild, lägg till en skara på knappa femtio personer och några tappra själar som dansade så jag inte kunde låta bli att höja på ögonbrynen (jag bruuukar inte vara så fördomsfull!) så har ni min kväll. mitt trötthet var påtaglig till den grad att jag satt på bargolvet och nästan somnade till det elektroniska blip-blopandet. det var en jäkla tur att jag fick en timme extra imorse, som belöning.
på fredag är det halloween och jag har nog aldrig känt mig så opepp inför en fest. en del av mig säger att jag hellre åker hem till luleå redan på fredagkvällen, en annan att jag borde "passa på" när det är min sista halloween-kår i piteå. jag vet inte.. jag känner mig osugen på att klä ut mig, osugen på att dricka alkohol och osugen på att behöva åka till luleå i lördagsottan efter alldeles för få timmar sömn. nåväl, än är det flera dagar kvar till dess och jag hinner säkert ändra mig både en och två gånger. nu ska jag hoppa i duschen och leta lite motivation till att intervjua den snälla fotbollstjejen som ställer upp när allt annat skitit sig.

idag är det ingen hit att vara anna

idag har varit en rätt värdelös dag. den började med att jag väckte mig själv onödigt tidigt med hjälp av alarmet jag ställt onödigt tidigt. självklart rubbade det hela min sömn och jag drömde konstigt vilket gjorde det otroligt jobbigt att vakna när det var dags att stiga upp på riktigt. jag la the finishing touches på trombon-texten som jag ändå inte blev nöjd med och begav mig till ett kolsyra-möte som var like the good old days. kåren och fika vid ett-tiden var dagens kanske enda höjdpunkt (om man räknar bort den nya björn gustavsson-videon som jag hittade imorse) för när jag sen satte mig vid en dator för att researcha inför min bryggargatan-artikel fick jag veta att mina tilltänkta intervjupersoner antagligen inte har tid att träffa mig för det hade så, så, sååå fullt upp. där föll min idé. och direkt rasade jag ytterligare några steg på motivationsstegen. trots att ulrika var hur gullig som helst och kom med back up-idé efter back up-idé kände jag inget sug alls. min "jag skiter i det"-mentalitet är på topp och jag ooorkar inte engagera mig trots att jag vet att jag måste. när jag gav upp och gick hem lagade jag den här terminens godaste mat (kyckling med fetaost och pesto och klyftpotatis), men sen bråkade jag med sabina om en skitsak så maten smakade inte riktigt så gott som den hade gjort annars. nu ska jag nog hoppa ner i ett bad med min kvarvarande halva happy pill sen ska jag koka kaffe och reda ut mina artikeldilemman. önska mig lycka till, för det lär behövas. i massor.

Tidigare inlägg Nyare inlägg