en sång för vår elite

det är märkligt. det är trevligt att vara tillbaka i piteå och allt det där.. men ändå känns det som att det är saker som inte riktigt faller på plats. jag kan inte sätta fingret på det, men det är nåt där. i mig liksom. vet inte varför det känns som en så stor omställning att komma hem, och jag vet inte varför jag helt plötsligt känner mig som världens ensammaste när det blir mörkt ute. men det var som en duns att komma hit. jag vet inte varför.

jag har badat i hellsongs den senaste timmen. balladcovers på kända låtar. stina berättade om dem när vi sågs i lördags och som ett sammanträffande såg jag dem på nyhetsmorgon på söndag och blev kär. fint, fint är det.



kan jag inte bara få en varm famn?

jag målar naglarna i svart bara för att jag kom på att jag hade en oöppnad flaska som förtjänade premiär, datorn spelar tegan&saras welcome home och jag funderar hur många gånger den snurrat förbi under kvällens gång. jag betraktar min färdigpackade men oroväckande tomma väska och funderar på vad jag kommer att glömma på svensk mark när jag lämnar igen. jag kommer ihåg att plugga i elkabeln i datorn just in case den ska få följa med imorgon. jag har inte bestämt mig än. den. den borde ha ett namn. datorn alltså. det är otroligt löjligt att döpa sina tekniska prylar men det vore onekligen praktiskt. sixten? göte? beatrice? jag har sixten i väskan.. nja. kanske inte.
mitt i alltihop sneglar jag på klockan och märker att den är nära två. hur gick det till? mitt plan går om knappa sex timmar och jag har sovit sisådär två timmar de senaste dygnet. part-ey! jag ställer klockan på halv sex och tänker att då har jag fyrtiofem minuter på mig att göra mig klar innan jag ska väcka pappa vid kvart över sex. efter det har han och jag trettio minuter på oss innan vi måste sitta i bilen och vara påväg till flygplatsen för att inte missa mitt flyg som lyfter redan tjugo i åtta. phu! jag borde nog sova nu. godnatt! (imorgon säger jag godnatt i london. yeay!) 

jag bläddrar igenom tidningen studentliv som jag fått till mitt luleå-tillhåll efter mamma och pappas besök i min lägenhet i söndags när de var påväg till kåbdalis. på andra uppslagets plocksida underkänner studentliv "splittringen inom gaystudenterna". det förklaras hur gaystudenterna vid stockholms universitet valt att lämna riksorganisionen. direkt kommer jag ihåg representanterna från just denna lokalförening från årsmötet i november, och jag suckar, dock helt utan förvåning. mitt intryck av gsu:s representanter.. var, låt oss säga.. inte vidare bra.
då detta var något som var okänt för mig googlade jag genast till mig lite info. jag häpnas. och förundras över hur saker framställs i efterhand. jag är dock, som sagt, inte förvånad.

om utträdet finns på gsu:s hemsida att läsa:
Det hela intensifierades i höstas i samband med SFQ:s  (Sveriges förenade HBTQ-studenter) årsmöte när det gamla namnet byttes ut. Förut hette organisationen SFG (Sveriges förenade gaystudenter). Ordföranden Sebastian Hamusi poängterar samtidigt att queer hör hemma i regnbågsfamiljen, men inte i egenskap av paraplybegrepp. GSU, som lägger stor energi på att inkludera alla målgrupper i verksamheten, tycker även att SFQ i alltför hög grad har övergått från att fungera som sambandscentral till att ägna sig åt toppstyre.

under årsmötet gjorde ordföranden hamusi ett nonchalant och respektlöst intryck under frågan om det queeras vara eller icke vara. han kunde inte förstå att vikten inte lades på dem som identifierar sig som queer utan att de öht skulle räknas med i begreppet. att "gaystudenter" kan verka exkluderande ville han inte veta av. han uttryckte definitivt inte något om att queer tillhörde regnbågsfamiljen, snarare tvärtom. hans eget ego tog över och hans resonemang angående namnbytet talade enbart från eget hjärta. hamusi menade att han inte kunde känna sig hemma i queerbegreppet och därför borde inte det inte finnas med i förbundsnamnet. att han sedan hade både ett h, b och t att välja på om q:et inte passade ville han inte se till.
nu väljer de alltså att gå ur, till stor del grundat på namnbytet, enligt min spekulation. man kan ju fråga sig vem de tycker att de hjälper. sig själva? förbundet? hbtq-världen? att ena stunden utmåla sig själv som minoritetsgrupp och andra stunden exkludera varandra rimmar illa i min värld.

jag har hittills ägnat dagen till att halvhjärtat kasta ner diverse klädesplagg i två olika stora resväskor. den ena är ämnad att följa med till usa på onsdag och den andra ska stå nästan färdigpackad och resklar när jag kommer hem och vänder för nästa resa, london. jag är excited som tusan inför båda resorna, men varför går det så segt att få ihop rätt pinaler i rätt väska? jag har en oinspirerande hög av täckbyxor, t-shirts, underställ och skidhandskar i väskan som ska vara välplanerad och färdigfixad om fyrtioåtta timmar. med tanke på hur mycket annat jag har att göra under de timmarna borde det faktum göra mig stressad, men nja.. ingen direkt stress. den kommer väl om sisådär fyrtiosex timmar.
nyss vågade jag mig ut genom dörren med brevlådan som mål. jag har väntat på mina nördbrillor i över en vecka och är spänd och otålig. av erfarenhet vet jag att postbilen kommer hit sent och av erfarenhet vet jag att vår gård just nu är täckt av isande glänsande halka. dum som jag var drog jag på mig pappas birkenstock (note to sara och fanny: oknutna!) som är sex storlekar för stora. självklart gjorde jag vinterns värsta vurpa och självklart var brevlådan tom. nu gör min rumpa ont som satan och det är otroligt smärtsamt att sitta.

jag förundrades över schlagern. jag kan inte säga att jag varken är engagerad eller intresserad, men igår satt jag, mor och far bänkade framför svt klockan åtta. hobby-experten i mig sa direkt att ola och carola och andreas johnsson skulle gå direkt till final. och sanna nielsen och lasse lindh/alexander schöld till andra chansen. inte för att jag är rätt person att bedöma om de var på grund av sånginsats värda, men min bild av svenska folket sa det.
så gick det som bekant inte. när det visade sig att sveriges befolkning hellre nynnade på kebabpizzan än lasse lindhs fina melodi ville jag stänga av och bojkotta resterande delfinaler. visst var det fint att sanna nielsen fick gå vidare och blev så rörd att hon knappt kunde sjunga, men är vi inte lite trötta på henne? och före detta electric banana band-tvillingarna, vad var dealen? är det verkligen okej att rippa mikas grace kelly sådär mycket? jag är helt oförstående, även om jag hånskrattade inombords när jag fick se carolas min när det annonserades att andra chansen väntade. (om någon kan berätta vilken låt olas love in stereo påminde om blir jag väldigt glad. har funderat mig halvt tokig sen igår.)

ibland är det värt att tänka på det där med att binda ris åt sin egen rygg.

i det här hushållet finns en sockerkaksform i form av ett hjärta. den inhandlades inför en alla hjärtans dag för väldigt många år sedan. jag var kanske elva och alla hjärtans handlade inte riktigt om samma sak som det gör idag. i skolan klippte vi kort i form av hjärtan som vi gav till varandra, utan förälskelse som baktanke. affärerna hade inte anammat dagen på samma sätt som idag och för mig innebar inte högtiden ett kommersiellt jippo. än. 
de senaste åren har alla hjärtans falnat allt mer för mig. tanken är kanske god, en dag att fira kärleken. men för mig känns det mest som hyckleri. argumentet är uttjatat, men ska vi inte fira kärleken varje dag? ska inte varje dag vara en dag då vi tänker lite extra på våra kära? måste man få en nalle med ett stoppat hjärta den fjortonde februari för att veta att man är älskad? jag må låta bitter, jag som inte har nån "hjärtevän" att "bry mig om lite extra imorgon", men det är jag inte. ja, jag erkänner att jag suckar trött när jag ser hur affärerna överfylls med röd gullighet, jag skakar på huvudet över hur dagen spelas ut för att tjäna pengar. men för mig betyder alla hjärtans dag ingenting, det känns inte äkta, det känns inte på rikigt. det är fabricerat och skapat för att tjänas på. därför tänkar jag behandla morgondagen som en helt vanlig torsdag. för egentligen, är det inte precis det det är?
mamma frågade mig nyss om jag inte ville baka nån form av tårta till imorgon. kanske kunde jag använda den hjärtformade sockerkaksformen?

jag var på spinning idag. för första gången på sisådär två år. jag hatar spinning. därför har jag undvikit det. men det sägs ju vara bra. så jag bet ihop. jag trodde med säkerhet att jag skulle dö. minst. jag trodde att jag skulle trampa av mig benen och drunkna i min egen svett. det gjorde jag inte. jag dog inte. men det var nära. jag beundrar människor som går på spinning regelbundet. jag beundrar dem som kan hitta motivation i att sitta och trampa runt runt på pedalerna. jag önskar verkligen att jag kunde vara sån. jag tror det skulle vara bra för mig. men jag är inte sån. jag är verklgien inte sån. jag ser aldrig något mål. jag hittar ingen glädje. ingen tjusning. på ett aerobicpass bygger man upp koreografin allt eftersom passet fortlöper. i slutet har man en färdig "produkt" av vad man ådstakommit under timmen som gått. det känns som en seger att ta ut allt på den färdiga koreografin när det är dags för finallåten. när det kommer till spinning trampar man bara. hela tiden.
kanske jag ska gå igen nästa fredag?

en sak ska ni veta mina vänner, det är svårt att hänga med på ett aerobicpass där instruktören inte kan hålla takten.

okej, jag ska vara ärlig. det knöt sig lite i magen när jag läste att jag och mitt sällskap inte kommer bli ensamma på inpuls. jag tycker också att det är jobbigt. men jag vägrar känna att jag är i vägen. och jag hoppas verkligen inte att det blir konstigt. jag hatar att känna som att jag har gjort fel. säkerligen kommer det bli lite märkligt om vi väljer samma tider. speciellt med tanke på vem jag kommer ha sällskap av. men det får funka. annat pallar inte jag.

idag var playboy-brudarna i vail. där min bror jobbar. det var häftigt att se hans paradis for real. eller, ja, for real på tv. jag blev alldeles lyrisk när jag såg instruktörerna i de blåa ställen. sånt har ju henrik också! jag är så otroligt glad att jag planerat en resa dit. antingen i mitten på februari eller mitten på mars blir det. iih!

utanför fönstret är gatorna regnvåta och jag kurar ihop mig i soffan under täcket och tycker att det är en evighet tills idol börjar och mina tår är kalla trots att jag har raggsockor och näsan är kall men jag vägrar stänga fönstret för jag älskar höstluften, jag älskar hur den luktar och hur den tar med sig fukt och frisk kyla. jag tänder doftljus från ikea och pallar upp ryggen med stora kuddar som jag köpt till fyndpris i luleå i somras och tänker att det vore mysigt om jag inte var ensam utan hade nån att vila huvudet mot eller bara sitta bredvid för det är bättre att vara två. ibland. men samtidigt är det skönt att vara själv, att tänka själv, att bestämma själv, att bara känna själv. men det är bättre att vara två. ibland.

idag krisövade vi med piteå kommunen och låtsades att det brann i stan, vi ringde ringde ringde, störde störde störde och låtsades att vi var alldeles riktiga journalister. men tydligen var vi för snälla för journalister ska skjuta på och pressa pressa pressa för så gör riktiga journalister. snart är vi riktiga journalister. jag känner skräckblandad förtjusning och vet inte alls vad jag vill. och jag har målat naglarna i silver och på fredag är det rockpub på kåren. jag längtar efter att se kända ansikten och dricka öl i värmen och skratten och smälta ihop i den där mysiga geggan som är en kårkväll i piteå.

idag är det den där dagen då man ska tänka på de där planen som åkte rakt in i de där skyskraporna och man ska komma ihåg exakt vad man gjorde då, den dagen och det gör jag. och man ska tänka på anna lind som dog samma datum där på klädaffären på nk samtidigt som jag levde extra mamma-liv i brisol och tyckte att det var skönt att inte vara hemma i kaoset som rådde då i landet som heter sverige. men jag tänker på annat, nästan inte alls på de där planen som åkte rakt in i de där skyskrapirna eller anna lind som dog där på klädaffären på nk. kanske borde jag tänka på det. idag, när det är elfte september.
jag kom idag på hur mycket jag älskar amy winehouse's dialekt och jag tänkte på hur mycket jag längtar till london och hur mycket jag skulle kunna ge för att få komma bort. en stund. komma till något annat, något nytt galet spännande inspirerande vackert ovant ovanligt. men sen kom jag på att jag har mycket kvar här. innan det är dags.

ibland undrar man hur saker och ting blivit om de inte blivit som de blev. om saker hade kunnat se annorlunda ut om man inte handlat som man gjorde då. kanske finns det en mening i allt, kanske saker och ting hade sett precis likadana ut idag oavsett vilka val man gjorde igår, förra veckan eller för ett år sedan. kanske har varje liten handling otrolig betydelse för helheten, kanske spelar det ingen roll hur man handlar, allt är ändå förutbestämt. förmodligen handlar allt om slump och tillfälligheter.

jag har tappat stinget och förlorat allt vad skrivvilja och kreativitet heter. jag vill vill vill men kan inte. jag kan inte längre spy ut min vardagsgalla till allmän beskådan. det tar stopp någonstans mellan hjärna och fingertoppar. allt fint och bra och roligt och tråkigt och jobbigt och dåligt som jag vill pränta ner och dela med omvärlden fastnar som ord gör på tungan och skratt gör i halsen.
jag har haft en vecka av framtidspanik. av rädsla och ångest att inte hinna med/kunna göra allt jag känner att jag vill men inte hunnit med än. jag nojar över mina studieskulder trots att jag fattar att 150 000 inte är så mycket som det låter när det handlar om en hel utbildning. jag längtar bort. jag vill hem till luleå, till stockholm, till sophie i göteborg och till anna i london. jag vill se något annat än mina trettionio kvadrat på ankars, skolan, kåren och pitestad. jag är rädd att jag mitt i trean ska känna kalla handen mot strupen och paniklämna allt.. bara veckor innan avklarad kandidatexamen. jag är skräckslagen för att twentythree big ones närmar sig med stormsteg (tre veckor minus tre dagar) och jag känner mig gammal. på fredag kommer lillebror hem och även fast det har gjort ont att inte träffa honom på så länge så känns det som att det var nyss planet lyfte mot usa. tiden går för fort och jag kan inte stoppa den. jag vet. för jag har försökt.

det gör ont. det gör ont när jag hör det där. ja, det där. det där som inte alls borde beröra mig. det minsta. det där som inte alls påverkar mig när jag tänker efter. men just då, då när jag hör, det där.. då känns det. då knyter det sig lite i magen, jag kniper ögonen och tänker den där alldeles för uttjatade tanken.. tänk om.

jag trodde att jag hade lyckats smita undan allt vad försäljare/värvare/undersökningar via telefon hette. hittills har nix funka jättebra. eller så har jag bara inte varit av intresse för någon telefonterrorist. men alldeles nyss ringde det. en linn från nåt undersökningsbolag som ville prata med den i hushållet mellan sexton och sextionio år som hade haft födelsedag senast. det valet var inte så svårt i mitt hushåll (vad är dealen med ordet hushåll? varför känns det som att det måste inkludera en mamma, en pappa och minst två kids för att användas?). nåväl, hade det inte varit för att denna linn lät väldigt söt hade jag förmodligen tackat nej, vänligt men bestämt. hon skrattade och försäkrade att det inte skulle ta mer än åtta minuter och sa att det skulle vara jättesnällt om jag ställde upp. följande sex minuter och femtiotre sekunder fick jag bita mig i läppen för att inte garva och kunde inte låta bli att tycka väldigt synd om denna stackars tjej (som visade sig vara lika gammal som mig) när hon ställde frågor som: har du funderat på att byta till bergvärme? källsorterar du restavfall? kör du miljöbil? hur allvarligt ser du på licensskolk? hur orolig är du för klimatförändringar?
okej, jag fattar att man måste ha ett jobb, alla behöver en inkomst. jag kanske inte är rätt person att tala om att sälja sig då jag ägnat mycket av min tid till att kränga burgare, men kom igen, den dag jag blir tillfrågad att ringa upp okända människor och be om att få prata med det senaste födelsedagsbarnet, då ska jag fundera på vart jag är påväg i livet.
nu ska jag lyssna på gaydio.

update: gaydiobrudarna spelar martha wainwright, och vem tänker jag på då?
och sen rullar tegan&sara på, och vem tänker jag på då? hallå, bitter-sweet!

nyss ringde min hemtelefon:

- hej, det är anna-karin.
- hej anna-karin. det är håkan.
- hej..?! (söker i huvudet efter en håkan. känner jag en håkan, känner jag en håkan, känner jag en håkan?)
- hur är det?
- eh.. jo, bra.. (känner jag en håkan, känner jag en håkan, känner jag en håkan?)
- jo, du.. jag söker benny. benny blom.
- hm, då har du nog ringt fel.. (lättnad och känna-sig-dum-känsla)
- heh. okej, ursäkta. hejdå.

klick.


varför frågar man inte; håkan vem? direkt man känner sig tveksam?

det känns som att jag har hundra saker att få ur mig. som att jag har påbörjat och inte slutfört. som att jag har frågor som inte fått svar, tankar som inte gått fram. som att jag har ropat utan att blivit förstådd. det känns som att allt trycker på. som att jag vill med inte kan. att jag vill försöka förklara utan att veta vad jag ska förklara. varför känns så mycket ouppklarat?

är det för att jag ofta hafsar mig igenom saker och ting? tar den lättaste vägen ut? inte vill vara med om obekväma konsekvenser? är jag för lat för att ta mig förbi det jag startat? eller är jag för rädd för att ens våga försöka?  
och om det är så. är det då fel att jag har nöjt mig med den tillvaron? att jag har vant mig vid att jag är så?

jag vet inte. men jag hoppas att jag handlar efter förnuft och hjärta. mitt eget förnuft och hjärta.