en sång för vår elite

jag har hittills ägnat dagen till att halvhjärtat kasta ner diverse klädesplagg i två olika stora resväskor. den ena är ämnad att följa med till usa på onsdag och den andra ska stå nästan färdigpackad och resklar när jag kommer hem och vänder för nästa resa, london. jag är excited som tusan inför båda resorna, men varför går det så segt att få ihop rätt pinaler i rätt väska? jag har en oinspirerande hög av täckbyxor, t-shirts, underställ och skidhandskar i väskan som ska vara välplanerad och färdigfixad om fyrtioåtta timmar. med tanke på hur mycket annat jag har att göra under de timmarna borde det faktum göra mig stressad, men nja.. ingen direkt stress. den kommer väl om sisådär fyrtiosex timmar.
nyss vågade jag mig ut genom dörren med brevlådan som mål. jag har väntat på mina nördbrillor i över en vecka och är spänd och otålig. av erfarenhet vet jag att postbilen kommer hit sent och av erfarenhet vet jag att vår gård just nu är täckt av isande glänsande halka. dum som jag var drog jag på mig pappas birkenstock (note to sara och fanny: oknutna!) som är sex storlekar för stora. självklart gjorde jag vinterns värsta vurpa och självklart var brevlådan tom. nu gör min rumpa ont som satan och det är otroligt smärtsamt att sitta.